Lycko jakten
Trots att min blogg heter "finn lyckan" så är det inte min strävan. Jag vill skapa stunder av lycka, finna tillfällen då de kan skapas, vara i livet där lyckan kan gro.
Märkligt är att jag minns lyckan nu, när sorgen är stark. Jag minns lyckliga stunder som vi delade.
Personliga framsteg, barnens framgångar, hundarnas titlar. Vi skrattade och grät tillsammans. Vi delade lyckliga stunder och även stunder av sorg och oro. Men vi jagade inte lyckan. Lyckan var inte orsaken till att vi levde och njöt av livet.
Eller var det lyckan du sökte? Under din levnad?
Du levde väl och innerligt, du njöt och kämpade, du härdade ut och gjorde saker du älskade. Du levde intensivt, du gjorde allt ordentligt, du ställde upp, var till för alla, du såg andra, din fasad var oklanderlig, ditt hjärta var stort.
Var du lycklig? Hann du känna efter? Njöt du av ditt liv? Fann du den? Tog du hand om dig själv? Gav du dig det du behövde? Uppskattade du dig?
Jag hade velat veta...för att;
Du lärde mig att leva, att ta hand om stunderna, att lägga onödigt åt sidan.
- Jag hoppas innerligt att du gjorde så själv!
Du lärde mig att livet inte varar för evigt. Att leva, det ska vi göra NU. Att fånga stunder av lycka och glädje för vi vet inte hur länge stunderna varar.
Jag hoppas att du tog med dig alla lyckliga stunder upp till himlen och förvarar dem i ditt änglahjärta.
Hur gör DU för att skapa lycka?
Efter stormen...
Jag trodde jag skulle kunna slappna av efter begravningen och känna lättnad..men jag hade fel..
Det känns som om ett sår har öppnat sig i hjärtat som gråter blod..
Jag behöver bara titta på K så ser jag att hon också känner likadant. Vi byter några ord och gråter en skvätt.
Jag är så trött på att gråta, att vara instabil, att känna, att sakna och att ha ont..Ändå har jag bara en bråkdel av vad hennes familj har..Som ständigt får påminnas av deras förlust, känna hennes doft, se hennes kläder, bilder av henne..
Sorgen sitter djupare ner i kroppen när den kommer. Ända nere från magtrakten börjar den och det är som ett vacuum som briserar av smärta och saknad när den ger sig tillkänna.
Jag har inte klarat av att ringa hennes käraste man på några dagar, rädd att störa, rädd att inte kunna hålla mig lugn och bara hjärtskärande skrika och gråta. jag har skickat några sms..känner mig feg och svag och har skuldkänslor över att jag inte tar mig tid och mod till att stötta hennes närmaste..
Skickar ett nytt sms och lovar att ringa i morgon. klockan är ändå kring 23 och det känns inte rätt att skaka igång hans känsloliv strax innan han ska sova..Han har nog med problem ändå.
En del av mig har förstått att hon är död och att hon har lämnat oss och nu börjar den delen att reagera; stretar emot, vill inte, orkar inte ta in det. Det tunga i bröstet släpper inte. Jag låter det få finnas - och det stannar kvar som en molande värk, en tatuering av smärta och längtan.
Jag och K skrattar och gråter om vartannat. Det är skönt att bara få vara som jag är med henne..hon förstår och gör likadant. Hon mådde lite bättre idag, tyckte hon..jag mådde inte lika bra, men mår kanske bättre i morgon.
Jag känner mig tråkig och ensidig som ältar min sorg, som känner och lider.
Jag är rädd att de inte står ut med mig och mina svängningar. Jag försöker dölja det. Låtsas vara glad. Tittar bort och går undan när det rinner över. Men det räcker med en kram eller en klapp så brister det. På något sätt har jag svårt att acceptera min sorg, jag skäms lite att jag känner så mycket. Men klandrar ingen annan för deras känslor. Märkligt.! Att börja sparka på sig själv i detta läge är inte snällt - fy på mig!
Jag har lättare att känna när jag skriver. Lättare att släppa fram, i min ensamhet, när de andra har lagt sig, när inga andra tar skada, hoppas ingen tar skada av att läsa, eller struntar i att läsa om det är för jobbigt. Du har ett val, du behöver inte läsa, eller tycka något om mig eller mina känslor.
Jag skriver av helt egoistiska skäl; för att känna, släppa ut, erkänna, se känslorna, uppleva det som finns inne i mig, låta det sippra ut, rinna ur, släppa på trycket. Jag skriver för att inte gå sönder mer, värka hål, bryta ihop, stressa sönder mig. Förlåt mig för att jag tar min plats i mitt forum, att jag berättar om min smärta..Jag behöver det. Jag tänker fortsätta med det, vad någon annan än tycker.
Dagens känslostormar har ebbat ut..förtillfället..det starka trycket över bröstet har lättat en del..sorgens mantel sänker sig över mina axlar och omfamnar mig. Den finns där hela tiden. Trygg och tung. Jag får nog lov att acceptera att den inte vill lämna mig på ett tag.
Hade bara velat byta några ord med dig......och delat mer av livet med dig...
Med ett berg av blommor tar vi adjö
Kyrkan är fullsatt av alla dina nära och kära. Luften är tung av sorg. Kärleken till dig är ständigt närvarande i rummet.
Tårarnas icke sinande källa beskriver min och de andras kärlek och saknad till dig.
Vågor av sorg väller upp och tar sitt uttryck när ett minne passerar i revy, när dina favoritlåtar spelas, när någon snyftar högt, när mina egna skakningar och skälvningar påminner mig om den oändliga sorgen jag känner just nu.
Du är så vacker på fotot som står framför urnan.
Solen smeker din kind vid ena axeln och du sitter avslappnad, brunbränd och fridfull och tittar in i evigheten.
Strupen snörps ihop och mina axlar skakar och skälver av känslor som ruskar om mig.
Många har kommit från vår arbetsplats, alla tärda av smärta och saknad. Alla ville vara här men alla kunde eller mäktade inte med.
Din familj agerara tappert och modigt.De släpper fram och ut sorg och saknad. Din älskling håller om och tröstar och blir tröstad själv. Många släktingar, kamrater, vänner, grannar, barndomsvänner, semesterkompisar, bekanta, arbetskamrater till maken, arbetskamrater till dig från idag och långt tidigare kommer för att hedra ditt minne.
Begravningstexten är ljus, igenkännande och kärleksfull. Dina käraste har lyckats förmedla din uppenbarelse via prästen. Han beskriver dig som varm och öm, omtänksam och klok. Han berättar även om din karisma, din påverkan på människor, dina positiva egenskaper. Han förmedlar även hur du var liten i stoftet i urnan och på jorden men lämnade ett värdsligt stort tomrum efter dig. Han berättar om din livsglädje och önskan om att alltid gå vidare, leva mer och innerligt. Hur du skulle sagt och gjort för att stötta oss i vår smärta om du varit hos oss.
Så träffande och sant.
K viskar"jag bara väntar på att hon ska komma in, levande" - ja, det känns som om hon är här, tänker jag.
Vi lämnar den vackra kyrkan och åker till minnesstunden.
Kroppen värker av känslostormarna som briserat. Kölden i själen är sprider sig ut i händer och armar. Jag skakar och är iskall i hela kroppen, magen drar ihop sig och jag blir illamående. Emellanåt svartnar det framför ögonen av överväldigande känslor under tiden vi sitter och ser och lyssnar till allas samtal om dig.
Jag ser dina vackra barns smärta och din makes kamp att hålla ihop och ta sig igenom detta. Han är så tacksam över att så många kommit för att visa sitt deltagande och hedra dig.
Prästen läser säkert 200 telegram med kärleksord, sorgehälsningar, deltagande, dikter, omtanke om din familj, vänner från förr och nu, långt ifrån och alldeles nära - alla vill de förmedla sin kärlek, saknad, sitt avgrundsdjupa sår som du lämnat i deras hjärtan och att du alltid kommer finnas kvar hos dem. Med glädje minns vi dig!
Älskade ängel vad vi saknar dig!
"Om du lämnar mig nu"
http://youtu.be/g2yzdDAZBLI
"Let her go"
http://youtu.be/PrGq-pSvZg8
Sorgen jag bär beskriver kärleken vi hade
All sorg och saknad i mitt bröst betyder att du var en otroligt värdefull och älskad vän.
Din plats kommer aldrig att fyllas men minnet av dig kommer att leva vidare.
Den kärlek vi hade var vänskaplig, ödmjuk och kollegial. Den var varm, trygg och mild.
Hela ditt väsen utstrålade godhet och charm. Vi delade djup och yta. Vi visste mycket om varandra samtidig som vi inte hade en aning om vilka andra sidor och hemligheter som fanns. Vi visste att vi inte visste. Jag hade velat veta mer. Känna fler sidor av dig. Jag hade velat dela med mig av mina hemligheter. Jag hade velat delat mer av vår framtid. Jag hade velat förverkliga våra planer för framtiden. Det vi talat och drömt om, det vi äntligen skulle kunna förverkliga tillsammans på jobbet.
För mig var du en god vän, en viktig person som jag tittade in till eller tittade in till mig - när en stund fanns, bara för att kolla läget, eller för att byta något ord eller för att ge eller få stöd. Jag sökte mig till ditt sällskap för att vara nära dig, byta ord med dig, skratta åt dina skämt eller få råd och bara ha en lugn konversation.
Du var en aldrig sinande kunskapskälla. Du bar på så mycket klokhet. Du överraskade med en träffande humor. Du hade en klingande skratt. Du värme alla i din närhet med din omtanke och ömhet. Jag kände mig trygg i ditt sällskap.
Du fyllde mig med så mycket kärlek och tomheten efter dig ekar i mitt bröst. Saknaden värker i kroppen, tungt vemod fyller själen, en avgrund av smärta gör sig påmind gång på gång.
Du är död men försvinner aldrig!
Min sorgs olika perspektiv
Sorgen söker nya perspektiv hela tiden.
När saknade sköljer över mig och jag fylls av en flod av tårar så vet jag att det kommer att flöda en stund och sedan ebbar tårarna ut och endast skälvande skakningar kvarstår som eftersmak. Under en tid efteråt följer någon form av ro...vemod...längtan...minnen av glädje och ömhet dyker upp..frid..
Det tar inte lång stund förrän minnesbilder dyker upp och sorgen återigen gör sig påmind..roliga saker...saker vi tänkt göra...framtiden och planeringen inför denna som aldrig blir av..Jag övermannas återigen av den inte sinande källa av tårar och känslor...
Knappt har jag hämtat mig och så tänker jag på din familj, deras smärta, deras förlust, den framtid de inte får dela med dig. Nästa flodvåg spolar obarmhärtigt omkull mig...den känns avgrundsdjup den delen av sorgen.....
Jag träffar någon nära som ger mig en kram och min egen personliga sorg efter dig och allt du var för mig - tar sig uttryck, skakande, snyftande, lite återhållen gråt tränger fram...
Jag träffar någon av dina klienter och ser deras saknad, förtvivlan, rädsla, sorg ta plats mitt emot mig och jag får spjärna emot för att inte falla in i den sorg som visar sig hos dem.
Sorgen skiftar ständigt perspektiv framåt och bakåt i tiden.
Tankarna kring sorgen flyttar sig mellan mig själv, andra i sorg, din familj, dina närmaste vänner.
Sorgen skiftar mellan saknaden efter dig, din själva uppenbarelse, din personlighet, din värme, dina fantastiska egenskaper, din kunskap, din humor, din livsglädje, din kompetens, din närvaro, din omtanke.
Sorgen skiftar mellan saknad, längtan, viljan att allt skulle vara annorlunda, önskan att du var här, att inget hänt, insikten om att du inte kommer tillbaka, förtvivlan över min och alla andras förlust, önskan om att kunna kalla tillbaka dig.
Tunga tårar av sorg
Tunga tårar av sorg tynger mitt hjärta. På fredag är det begravning.
På nätterna kommer du tillbaka i mina drömmar. Jag pratar och frågar en massa men får inga svar.
Hjärnan försöker förtvivlat förstå att du är borta. I drömmen lever du men ändå är du död. Jag får inte ihop det.
Din familj pendlar mellan att skratta åt underbara minnen till avgrundsdjup förtvivlan över att du är borta.
Tyngden i bröstet vill inte släppa. Huvudvärken sitter hårt och envist. Energin är låg. Kroppen är trött och tung.
Jag vill bara ha dig tillbaka. Jag vill att du ska vara här, just nu och för alltid.
Vi har städat ut ditt rum på jobbet. Jag och K har ont av ångest och skuld. Det känns som om vi rensat bort dig, utplånat dig. Men du är här. Men ändå inte.
Klumpen i halsen växer och tårarna väller ut. Tunga rinner tårarna sakta ner och väter ner ansikte och kläder. För en sekund lättar trycket...för att sedan vant återkomma.
Kom tillbaka!
Sakta sjunker insikter in
2 veckor har gått, vart tog de vägen?
Veckor av ångest, sorg och förtvivlan. Det börjar sjunka in bit för bit.
- Hon kommer inte tillbaka. Som "A " sa på jobbet; "jag låtsas att hon är på semester, så gör det inte så ont", sen bröt hon ihop i min famn när insikten ändå slog till med full kraft.
Jag och K har gått igenom hennes rum, det känns som om vi inkräktar, som om vi rensar bort henne säger vi och fäller några tårar.
Det gör ont att ta bort hennes namn, kasta hennes grejor - som om hon var betydelselös. Som om vi vill utplåna henne...
Det är ett sugande av obehag i magen hela tiden vi sitter där och bestämmer vad som ska vara kvar, vad som ska kastas..
Jag och K är helt utmattade efter en timmes genomgång i rummet. Det gör så ont! Gång på gång tittar vi upp mot himlen och säger "förlåt, men vi måste". Hittar en vacker sirlig silversked - och tittat på varandra ; precis hennes stil säger vi med ett sorgset leende, den måste vi lämna till familjen..så hugger det återigen i hjärtat när vi tänker på dem som har det så mycket tyngre och värre än oss..
Det går inte att utplåna henne, hon är ständigt närvarande, vi pratar om henne som om hon var där, eller kommer snart. Vi skrattar och skråckar - "så skulle hon sagt". samtidigt sitter sorgen som betong i hjärtat och gråten i halsen.
Helt klart skulle hon inte accepterat att vi ältar och grubblar, att vi tänker på henne och är ledsna. Hon skulle säga:
- Nu är det slutältat, gå vidare, det här fixar ni lätt, ni kan det bättre än jag kunde"
för hon insåg inte sin stora kompetens - hon trodde att vi kunde allt hon kunde..Hon var ödmjuk inför sina kunskaper och ingen som framhävde sig utan snarare förminskade sin positiva påverkan/inverkan på omgivningen. Hon skulle inte förstå den saknad och tomhet hon lämnat efter sig.
En timme i hennes rum flyger förbi..ontskönt..ledsamt..ändå är hon så nära just då..så levande..så mycket hon..hennes doft..hennes stil i inredningen..hennes ande svävar över oss..omfamnar oss..smeker vår kind och viskar hejdå - men vi vill inte lyssna..vi kör ner huvudet och jobbar för att tränga bort smärtan som kommer..:
- inte än, vi vill inte släppa taget än...vi vill ha henne kvar längre, mer av henne
-Stanna, säger hjärtat!
Lyssnar på;
Immortality med Celine Dion
http://www.youtube.com/watch?v=jQlJEM1Iy4A&list=PL185E5B23CAC27F60&feature=player_detailpage
In this life med Ronan Keating
http://www.youtube.com/watch?v=_m1bdKeAnP4&list=PL185E5B23CAC27F60&feature=player_detailpage
Känner du en ängel?
Alla människor bär änglastoft. Vi bär en himmelsk kraft att göra världen bättre. De vanliga tecknen på att vi använder oss av denna förmåga är när vi gör osjälviska och kärleksfulla handlingar. Sen finns det äkta änglar på vår jord.
En äkta ängel lever för att göra kärleksfulla handlingar hela deras jordeliv. På utsidan ser de ut som vanliga människor och lever vanliga människors liv. Det som skiljer dem åt är att de under hela deras levnad får kraft och energi av alla goda gärningar de gör för mänskligheten. De har känslor och behov som alla människor men änglar ger sig inte rätt att ta den platsen som behovet utgör.
En äkta ängel lyssnar på andra men inte sig själv.
En äkta ängel låter andra få sina behov tillfredsställda men förvägrar sig själv detta.
En äkta ängel älskar av hela sitt hjärta sina närmaste men har svårt att ta sig själv in i sitt eget hjärta.
En äkta ängel är fylld av omtanke och empati men har svårigheter att ge sig själv detta.
En äkta ängel ser andra som värdefulla men har svårt att se sitt eget värde.
En äkta ängel har fel och brister vilket skapar stor smärta och skam för ängeln men ser andras fel och brister som löv som blåser i vinden utan att se ned på människan som bär dem.
En äkta ängel står ut med stor smärta och självuppoffring.
En äkta ängel talar aldrig illa om andra ( än sig själv).
En äkta ängel tar ingen plats men lyser genom enbart sin närvaro.
En äkta ängel utsätter inte andra för sina egna problem och behov.
En äkta ängel delar inte med sig av sin smärta.
En äkta ängel lever inte så länge sitt jordeliv men lever kvar för evigt i hjärtat.
En äkta ängel är utsänd att sprida kärlek och hopp till mänskligheten.
En äkta ängel lämnar stor tomhet och smärta när den dör och kallas tillbaka till himlen.
En äkta ängel försvinner aldrig men dör som människa.
En äkta ängel befrias från sitt jordeliv när den utfört sina gärninga men lever för evigt kvar hos dem som ängeln träffat.
Jag har träffat flera äkta änglar. Det gör ont när de lämnar jordelivet. Men de lever alltid kvar hos mig. Jag lär mig av dem. Jag berikas av dem. Jag saknar dem så fruktansvärt!
Jan. 11, 2014
Inte härdad men stärkt
Andas ut efter en mycket betungande dag. Har bestigit ett berg av känslor.
Har ringt upp och berättat, lyssnat, beklagat, sörjt tillsammans med andra.
Jobbiga samtal. Finns inget lätt sätt att framföra ett dödsbud. Det går inte att linda in för att lindra smärtan. Det går inte att ta bort det som gör ont. Hade önskat att jag kunnat åka hem till alla som fick beskedet, varit där, levererat det personligen öga mot öga, men det var omöjligt.
Samlade kraft inför varje uppringning, tänkte hur jag ska lägga fram det, vad ska jag säga, men kom fram till att det inte spelar någon roll vilka ord jag använder. Hon är död vad som än sägs - och det är det som gör ont. Hon kommer inte tillbaka. För alltid är hon borta. Tomheten som finns efter hennes bortgång går inte att fylla - någonsin. Det går inte att trösta bort smärtan som sorgen ger. Det går bara att stanna upp och lyssna, hålla med, finnas kvar i andra ändan, vara empatisk och medkännande, även lite personlig och erkänna sin egen sorg om de frågar mig om det, ; -"ja, jag sörjer också, det gör ont, det är jobbigt men det är dig jag är intresserad av just nu".
När jag därefter urlakad, känslomässigt utmattad stapplar runt på arbetsplatsen värmer det i hjärtat av alla varma kramar, all empati och omtanke mina kollegor ger mig. Några uppmuntrande ord, en hand på axeln, en medkännande blick gör det tunga arbetet möjligt att genomföra. Jag är så tacksam över mina medarbetare, vänner och själsfränder på jobbet.
Solen bryter fram genom molnen, snön gör världen ljusare. Ett steg framåt, lite lättare steg men fortfarande långsamma och sorgsna steg.
Tack för att ni finns för mig och för oss alla.
Det som inte skadar, härdar?
Gårdagens samtal med sorgebesked sitter i kroppen. Det är som träningsvärk som inte släpper. Som en tyngd över bröstet, som en klump av illamående i halsen, som en tung rustning som tynger hela kroppen ner mot golvet.
Har jag härdats?
-Jag vet inte?
Samtalen som jag har framför mig ter sig fortfarande skrämmande. Som en dörr långt ner i källaren som jag inte vet innehåller bakom, som jag osäkert och oroligt närmar mig.
Inför varje samtal förbereder jag mig; läser in vad som jag kan vänta, tar på mig den mjukaste och försiktigaste rösten, talar långsamt och lågmält, lyssnar på reaktionen i andra ändan.
Hela tiden sitter klumpen i halsen och gråten i bröstet, mellan varje samtal tar jag luft - släpper ut det som behövs för att sedan ladda om till nästa.
Nej, jag känner mig inte härdad, men lättad för varje samtal jag har bakom mig. För att jag klarade det utan att bryta ihop i luren på dem. För att jag stannade kvar trots en stark önskan att fly. För att jag har ett samtal färre på min lista.
Jag vaknar med kroppen på helspänn, käkarna i kramp, hjärtat bultande och huvudvärken ständigt närvarande. Alltså en vanlig dag det här året.
Som jag inte vet något om .. så hur ska jag kunna veta om detta härdar då jag inte vet hur framtiden blir?
Jag väljer att tro att jag går starkare framåt när det värsta är över.
Heaven was needing a hero ( Jo Dee Messina )
I came by today to see you
Oh ,I had to let you know
If I knew the last time that I held you , was the last time, I'd have held you, and never let go
Oh, it's kept me awake nights, wondering
I lie in the dark, just asking why
If I knew the last time that I held you , was the last time, I'd have held you, and never let go
Oh, it's kept me awake nights, wondering
I lie in the dark, just asking why
I've always been told
You won't be called home
Until it's your time
I guess heaven was needing a hero
Somebody just like you
Brave enough to stand up
For what you believe
And follow it through
You won't be called home
Until it's your time
I guess heaven was needing a hero
Somebody just like you
Brave enough to stand up
For what you believe
And follow it through
When I try to make it make sense in my mind
The only conclusion I come to
Is heaven was needing a hero
Like you
I remember the last time I saw you
Oh, you held your head up proud
I laughed inside
When I saw how you were standing out in the crowd
Your such a part of who I am
Now that part will just be void
No matter how much I need you now
Heaven needed you more
Cause heaven was needing a hero
Somebody just like you
Brave enough to stand up
For what you believe
And follow it through
Now that part will just be void
No matter how much I need you now
Heaven needed you more
Cause heaven was needing a hero
Somebody just like you
Brave enough to stand up
For what you believe
And follow it through
When I try to make it make sense in my mind
The only conclusion I come to
Is heaven was needing a hero
Like you
Yes, Heaven was needing a hero
and that's you
( Tack Karoline E för denna otroligt passande sång )
En våt filt av trötthet
Klockan ringer tidigt och motvilligt går jag upp ur sängen. Ska upp och ta en löptur innan jobbet.
Kroppen är tung och stel, i bröstet sitter sorgen som en böld som ständigt tuggar på själen och låter energin sakta rinna ut ur kroppen.
Tankarna är överallt och ingenstans. Fladdrar och flackar i minnen och funderar på framtiden. Benen bemödar sig framåt med stor vånda och ett starkt motstånd. Sakta rör jag mig framåt i den mörka morgontimmen. Dystert sinnelag.
Gruvar mig för dagens uppdrag - ringa upp hennes patienter och berätta att hon är borta - och aldrig kommer tillbaka. Det snörper till i luftstrupen och gråtklumpen hotar att sprängas för att sekunden senare brisera så tårarna bryter fram. Kroppen vibrerar plågat fram smärtan av sorgen.
Denna sorg är inte min utan deras, jag föreställer mig hur det skulle vara att få ett sådant besked. Min kreativitet i smärtbeskrivning är stor och överdriven - jag förväntar mig kris, katastrof och sammanbrott.
Utan att ha en aning om hur det verkligen blir så spelar det ena hemska scenariot efter det andra upp för mitt inre. Kroppen reagerar som om det har hänt och att jag är mitt i det hela. Kraftlösheten sträcker ut sig som en filt över hela kroppen. Varenda muskel spänns och andningen blir ytlig. Ångesten är ett faktum, den har mig i sitt grepp. Jag stannar upp och går ett tag ..då kroppen inte mäktar med att springande ta sig framåt längre.
Jag kapitulerar och låter ångesten ta plats och få utrymme. Låt den komma, jag låter ångestvågen skölja över mig och kroppen rister av köld. Jag promenerar hemöver. Och känner att jag lever, jag finns, jag har kroppen intakt - men inte så funktionsduglig som innan ångesten delvis förlamade den. Ångesten avtar efter en stund och kroppen blir mindre spänd, jag suckar djupt och låter tårarna trilla ner för kinderna. Släcker pannlampan då jag ändå inte tar någon tur där den behövs. Lommar hemåt. Drar in några djupa andetag och suckar flera djupa sorgesuckar.
Älsklingen har gjort upp en brasa som jag ställer mig framför. Jag försöker att tina upp den isande känslan i bröstet men märker att den är konstant och inte villig att försvinna....ännu.
På något sätt kommer denna dagen också att förflyta. Och troligen flera.
Jag har tur - jag som lever.
Skickar brev till himlen
Min ängel!
Har skrivit ett långt brev till dig i himlen och hoppas att postgången är bra. Det är viktigt att du läser mitt brev och svarar på mina frågor!
Det är så mycket jag vill att du berättar för mig. Så mycket som jag vill prata om.
Det är mycket jag vill berätta för dig. Jag vill verkligen nå fram till dig och tala om hur värdefull du var, hur mycket du gav mig och oss. Jag vill att du i ditt hjärta känner dig stolt över dig själv och allt du gjort i livet. Jag skulle vilja förmedla all tacksamhet jag har till dig och informera om allt jag lärt mig och bär med mig från din förmedlade kunskap.
Jag skickar med svarsporto eftersom jag inte är synsk eller har något medium som jag litar på fullt ut.
Jag hoppas att du tar dig tid att svara på mina frågor mitt i ditt himmelrike.
Många kramar från mig!
I morgon börjar resten av livet
Jag ställde klockan på ringning för att kunna masa mig upp i tid. Jag kan sova hur länge som helst ..när jag väl somnar.
Huvudvärken är min ständiga följeslagare och det lilla illamåendet och ångestklumpen i halsen. Ändå kändes dagen lite bättre. Inte så många gråtattacker. Men en massa grubblerier.
Jag försöker finnas för min fina familj, försöker vara glad och sprallig men jag lyckas inte så bra. De förstår mig.
Jag tog en långpromenad med min älskling och pratade om allt som behövde pratas om. Tankar som snurrar, känslor som pendlar, kroppen som är trött och tung.
Det är en prestation att laga mat, vara kreativ i hemmet, göra "nytta". Är så splittrad och ofokuserad, glömmer om jag druckit kaffe eller inte, hängde jag tvätten? diskade jag klart? Tålmodigt berättar gubben att ja, jag har druckit kaffe, nej jag har varken hängt tvätten eller fixat disken och erbjuder sig snällt att göra det - men jag lovar att jag ska fixa det - snart....
Mödosamt gör jag en gnutta nytta för dagen. Det känns skönt eftersom jag måste ägna hela min uppmärksamhet till det jag gör - alltså slipper jag tänka och känna så mycket.
Jag pratade med maken till min ängel idag. Han har överlevt även denna dagen och är tacksam för det. Jag håller tillbaka min gråt för att inte ge mer sten till bördan. Han visar orimlig styrka. Han visar tacksamhet över all kärlek och omtanke han fått från så många.
Pratade med K som är i samma stadie som mig - har lyckats ta itu med rensning och hemfix som legat över henne. Haft en lite paus..gjort lite annan än gråtit. Hämtat kraft. Vi ältar och grubblar lite högt tillsammans och lovar att vi ses i morgon och fortsätter vår sorgeprocess.
Efter en stund pratade jag även med min bästis. Skönt att höra hennes röst, hon vet ju inte vad jag går igenom men är logisk och förstående, visar empati och medkänsla. Hjälper mig hitta tillbaka till verkligheten. Ger mig tröst i eländet. Vi har en date på söndag som jag ser fram emot - så skönt att träffas igen.
När kvällen är tillända och jag äntligen ska sova ramlar allt över mig igen. När jag slappnar av kommer sorgen..känslorna..tankarna.
Jag oroar mig för morgondagen, för natten, för veckan...
Jag saknar och grubblar..
Jag tappar andan av sorgen en stund..och hittar andan igen efter ett mödosamt tårflöde..
Efter en timme i sängen utan att märka en tendens till att jag ska somna ger jag upp. Äh, jag går ner och skriver av mig lite. Sova kan jag göra en annan gång. Jag vet att jag klarar dagen ändå.
Jag ska skriva ett litet brev till min ängel, jag vill berätta för henne vad hon betydde för mig.
Jag ska bara dricka en kopp varm choklad och sen startar min konversation med himlen igen.
Sorgen pågår mitt i livet
Jag och K besökte platsen idag. Vi försöker förstå vad som hände, hur det gick till och varför det hände.
Inga frågor blev besvarade. Fler frågor väcktes.
Det var många som skrivit meddelanden och tänt ljus och lämnat blommor på platsen.
Det var skönt att jag inte var ensam på platsen. Skönt att dela sin sorg.
Några kom fram och beklagade sorgen.
Vi lämnade en lykta och ett hjärta med några ord och tankar med.
Sorgen beskriver styrkan av kärleken som var.
Lyssnar på: http://youtu.be/isuCMplAQ_U
Sorgen som följeslagare
Jag vaknar upp efter en lång natts sömn - hoppsan, klockan är nästan 11! Fast i och för sig - jag somnade kring 3-4 snåret. Det känns för ett ögonblick skönt och vilsamt i kroppen - tills jag minns...
Sorgen slår till med full kraft - jag tappar andan! Du finns inte!..Gråten bubblar upp igen. Tårarna rinner sakta ner för mina kinder..Det får inte vara sant säger jag till mig själv för tusende gången. Men det är sant.
Axlarna skakar, kroppen spänns, känslorna tar överhand. Jag skakar, hulkar och släpper ut tårflödet.. Min älskade man håller om mig..och säger ingenting..bara finns..det är skönt..men sedan kommer min tanke:
- din familj - dom har inte dej.. och jag får samvetskval över att jag har min kära familj intakt, får dåligt samvete över att jag sörjer när deras sorg är än större och kraftfullare..
Mitt elaka jag läxar upp mig; jag har allt kvar, jag har familjen, livet, jobbet, arbetskamraterna....
Mitt känslojag säger; det skiter jag i! Jag har min sorg, den är personlig, jag har mina känslor, det är ingen tävlig om vem eller vilka som har rätt till att sörja - JAG SÖRJER!
Livet fortsätter trots att du inte finns.
Jag och K säger; "det kommer att gå men det blir tungt". Sedan gråter vi återigen en skvätt och säger - men vi vill inte vara utan dig!.
Jag är glad att jag har K som förstår och delar min sorg på samma sätt. Hur länge kommer våra familjer att orka stötta oss? tänker jag. Nu är det förståligt när bara 5 dagar har gått. Men sen - när de andra kommit vidare och lagt det bakom sig, vad händer då när jag bryter ihop i korridoren? Jag hoppas att jag/vi får stöd även då.
Du skulle sagt: - Det behöver du inte fundera på nu, ta det när/om det kommer eller blir så, du kan aldrig veta hur det blir i framtiden. - Jag vet, men tankarna plågar mig och jag vill inte vara egenterapeut och klok, jag vill bara vara i min sorg och förtvivlan just nu.
Eller nej, jag vill INTE vara i min sorg - jag vill att det inte hade hänt - att jag inte behövde sörja.!
Hjärnan går på högvarv och försöker lösa och ta bort min sorg.
Jag pendlar mellan att vara logisk och planera för framtiden - till att få dåligt samvete över att jag sörjer - till att vara förbannad över att jag sörjer - till att jag bara vill vältra mig i smärta och saknad - till att jag vill ändra det som hänt med en massa varför eller om...
Jag försöker bara inse att livet framåt blir ett liv utan dig.
Jag förstår logiskt att jag kommer att överleva, att jag kommer bära min sorg med mig i livet framöver. Jag vet inte hur det blir samtidigt så har jag aldrig tidigare heller vetat hur livet skulle bli i framtiden.
Jag har bara trott och tagit förgivet att livet blir ungefär som det varit, kanske lite bättre och sämre i perioder. Jag har varit så fokuserad på det jag själv kan göra för att påverka livet. Jag tänkte inte på hur omständigheterna i livet skulle kunna påverka mig så starkt. Som tur var så har jag har inte förutspått att livet skulle vara så här tungt just den här veckan...och framåt ..
Jag har haft dig ständigt nära och kommer att fortsätta ha dig i mitt hjärta.
Jag kommunicerar fortfarande med dig i mitt huvud. Det du lärt dig under vår tid tillsammans lever kvar med mig. Jag och K har fortfarande hjälp av dig. Du finns inom oss alla som mött dig!
Tack för att du finns och att du fanns!
Älskad förlorad väninna
På ett ögonblick förändrades allt.
Du tog din morgonrunda och sprang lätt och snabbt. Du njöt av stegen mot underlaget, hjärtslagen, benens styrka, vinden i ditt hår, rytmen i kroppen. Du lyssnade på musik och Runkeeper som berättade att du höll snabb fart och var nära ett rekord. Du flög fram över landskapet. Lyckan rusade i kroppen du uppnådde "runnershigh". Du varken såg eller hörde att tåget kom.
På ett ögonblick var allt över. Du försvann från vår värld.
Till en ny värld.
Du lämnade oss med färska sår, stor sorg, avgrundsdjup förtvivlan och stor saknad.
Du var så betydelsefull och vacker. Du var så levnadsglad och kärleksfull. Så klok och trygg. Du fanns där och såg oss alltid. Du ville alla väl. Du var ödmjuk och omtänksam. Ditt leende var bländande och din humor var varm och busig. Du berättade stolt om dina fina, smarta barn och din fantastiska man. Du gladdes åt hundens fina utmärkelser och såg fram emot valpens utvecklingsmöjligheter. Du levde väl och omsorgsfullt. Du var en fantastisk förebild för oss alla.
Du hade alltid svar på mina frågor. Du fanns alltid där som mitt stöd. En kram eller ett uppmuntrande ord värmde du mig med när jag så väl behövde det. Din dörr var alltid öppen för mig. Min saknad är oändlig. Min sorg är stor. Jag sörjer det liv jag inte fick med dig och än mer det liv din familj inte får med dig.
Jag är lycklig att jag fick lära känna dig. Jag bär med mig dina ord i mitt hjärta. Jag hör din röst svara mig när jag undrar något. Ibland hör jag även ditt skratt och ser din busiga blick.Jag minns dina upptåg och din humor.Jag skrattar när jag tänker tillbaka på alla fredagar när vi dubbelvikta kiknade av skratt när du berättade något kul eller kom med en fräck eller underfundig poäng.
Jag tycker att jag ser dig i korridoren ibland och väntar på att du ska komma in genom dörren. Jag undrar hur livet blir utan dig. Jag vill inte veta det.....
Plötslig känner jag att du spänner blicken i mig från himlen och du säger skarpt - nä nu får det vara nog, och så säger du;
- Allt kommer att bli "kanoners".. fast det tar ett tag....gråt när du behöver....sen gör du något annat......
ödsla ingen tid på mig och min död säger du ödmjukt, för sån var du, äh lägg inte ner mer tid på mig - skulle du sagt när du tyckte att vi gråtit för länge..över dig...
Du skulle vara mycket besvärad av att vi alla går omkring och lider och gråter för din skull..och hur mycket smärta din död har givit din älskade familj.
Du skulle säga - "Fortsätt och lev ditt bästa liv". Lev i nuet. Njut av det jag inte får njuta av.Ta hand om dem som jag inte kan ta hand om, fast jag kommer alltid att vara med dem, finnas i deras hjärta och vara delar av deras liv. Upplev det som jag inte kommer att uppleva. Gör ditt liv meningsfullt och värdefullt för dig och din omgivning. Lev med dem du älskar och berätta för dem att du älskar dem.
Lev väl säger du och så tar dina änglavingar och flyger iväg mot ljuset.
Jag kommer aldrig att glömma dig. Du är alltid med mig. Jag saknar dig.
