Ska sluta slåss mot väderkvarnar

Jag ska sluta slåss mot väderkvarnar. Det tog tid att änligen besluta mig för att kapitulera.
 
 
Det senaste året har jag förlorat energi, grubblat och slösat tid på att försöka förstå det obegripliga. Jag har försökt ändra på andras beteenden och ödslat energi på att vara arg. Det är slut på det nu!
 
Varför har jag gjort på detta viset - har jag frågat mig själv flera gånger. Det leder ingen vart och jag är den enda som far illa..
Jaha? Vad kan det vara? 
Ja...? Kontroll behov? Vanans makt? Eller bara oförstånd?
 
-  Nä, det är viljan att förändra..
Jag har en otrolig önskan att försöka hitta lösningar...
 
Och har haft en övertro på min egen förmåga.... till att ändra andras beteende.
Jag har glömt det viktigaste med allt förändringsarbete - man behöver en egen önskan, ett mål och motivation till förädring!!!
 
Varför i hela friden har jag trott att de som beter sig oempatiskt, omoraliskt, opsykologiskt helt plötsligt skulle vilja göra annorlunda??? 
 
 
Jag skakar på huvudet åt mig själv och skrattar åt min fadäs...
Hur ska jag få en person som inte har empati eller saknar  moral som grund och är opsykologisk att bli det omvända?  När den dessutom inte har någon motivation till det eller vinst av det?
 
Det är lika enkelt som att be den förlamade att gå, säga åt den döve att lyssna eller be den blinde att se och lära!
 
Jag slår mig på knäna av skratt...hur dum får jag vara egentligen? Leende ansikte med hjärtformade ögon
 
Nä, nu är det dags att jag tar ansvar för mitt eget beteende och slutar gnälla, grubbla, förbanna, och förvåna mig över det som sker.
 
 
Men jag kommer inte att sluta bry mig om och agera när det verkligen behövs. 
 
 
Det kluriga är att ta reda på NÄR jag ska AGERA och när jag ska KAPITULERA..!?
 
DET blir nästa utmaning i livet för mig.!

Förlåtelsens läkande makt

Vi har alla fel och brister och ofta gör det ont att se dessa. 
 
Jag lever inte som jag lär alla dagar .....och om jag ska vara ärlig så lever jag aldrig fullt ut som jag skulle vilja leva.. Hur kan det komma sig?
 
 
Ofta faller det på att jag har så svårt att förlåta mig själv för min ofullkomlighet.
Att jag inte lever som jag tänkt mig göra.
Att jag inte agerar som jag tycker jag borde gjort. 
Att jag inte är i nuet.
Att jag beter mig illa mot mina älskade.
Att jag anser att jag inte är bra nog på alla sätt och vis.
 
I nästa stund så bannar jag mig för att jag förbannar mig och inte förlåter mig själv. 
 
 
Jag glömmer att jag bara är en människa. Att vara en människa innebär ingen tävlig om att vara perfekt på alla sätt. Det innebär att jag är den jag är och gör det jag gör
..det viktigaste är att jag  finns till...jag lever..jag gör mitt bästa genom att vara mig själv..och försöker ständigt att utvecklas som människa.
 
Jag kan inte bli omtyckt av alla eller göra allt rätt  - eftersom mitt "rätt" kan vara fel för andra. Hur jag än agerar så kan andra ändå tycka illa om mig. 
 
 
För mig handlar livet om att försöka leva efter sina värderingar och stå för dessa. Etik och värderingar är viktiga ord för mig. Ibland får jag lov att göra andra besvikna eftersom jag inte kan trampa på mina egna värderingar. Ibland måste jag bryta regler för att stå för min etik. 
 
Tyvärr så händer det att jag även går emot mina värderingar och  min etik.Till exempel när jag uppslukas av något jag gör - så tappar jag ibland mig själv - mitt nu - min värdegrund..kan blir stressad, glömma tiden eller snäsa åt mina älsklingar.
Tankar kommer och stör och jag reagerar på känslan som föds av negativa tankar - utan att se konsekvenserna av mitt handlande...förrän  efteråt. 
Jag gör då min omgivning och mig själv besviken. 
 
 
Jag är min största kritiker. Jag har ofta svårt att förlåta mig själv för att jag är mänsklig och kräver att jag ska vara ofelbar. Tankar som : " jag borde......, jag måste...., att jag alltid...." plågar mig och ger mig ständigt dåligt samvete och skam över att jag inte är bättre än jag är.
 
Kuvad av mig själv sjunker jag ner i min självömkan en stund och energin och kraften försvinner i ett nafs. 
 
 
Någonstans inifrån viskar en röst: "släpp grubblerierna" och uppmanar mig att finna NUET igen. Kliva ur känslan som min inre kritiker väckt. 
 
Det är dax att förlåta mig själv för att jag bara är människa - Och tacka mig själv för att jag är just .......bara en människa.
För det är ju det jag vill vara... människa, duglig, värd att älskas som jag är..
..och jag behöver åter acceptera och älska mig själv för att sedan kunna ge energi och kraft till andra..
 
Jag kliver ur min offerkofta idag och bestämmer mig för att förlåta mig själv..idag igen! och imorgon igen..
 
 
Ett spirande ljus dyker upp i mitt bröst....... och sakta fortsätter jag framåt...
 
Förlåter mig, accepterar och älskar mig för att jag är och finns idag.
 
Och imorgon är en ny dag med nya möjligheter. 
 
 
 
Tack för livet idag  
 
 
 
 
 

Ett år har gått

Hej, Malin!

Tänk så fort ett år passerar!

För ett år sedan trodde jag att jag inte skulle klara året. Du var borta, hade lämnat oss. Förtvivlade sörjde vi dig. Jag hade tur som hade så många vid min sida i sorgen.

Det kändes som om sorgen inte skulle ta slut och att energin var borta.

Men energi förgås inte – den omvandlas.  Vi stärks av våra upplevelser. Vi får erfarenheter som gör oss tåligare, vi får ett djup och styrka men känner oss sårbara.

Sorgen lever kvar och saknaden likaså. Sorgen omvandlas till en ständig följeslagare. Den finns kvar som en påminnelse om livet som var, om kärleken som fanns och är ständigt närvarande och om att ta vara på den tiden vi har på jorden. Tomheten du lämnade efter dig finns fortfarande kvar.

Jag trodde att du inte skulle lära mig mer – men fortfarande trots att du inte finns kvar i livet så lär jag mig av dig genom själ, hjärta och minnen.

·         Du har lärt mig att ta vara på nuet. Att uppskatta den tiden jag har med min familj, mina vänner och hur             skört livet är och hur fort det kan förgås.

·         Du har lärt mig att inte fastna i grubblerier kring det jag inte kan påverka utan agera i det jag kan                       förändra.

·         Du har lärt mig att det viktigaste inte är hur länge jag lever utan - Att jag lever, när jag väl Kan leva.

·         Du har lärt mig att allt inte är som det ser ut – men det är ändå värdefullt det jag ser.

·         Du har lärt mig att strunta i småsaker och fokusera på helheten.

·         Du har lärt mig att förmedla känslor som behöver förmedlas – innan det är för sent.

·         Du har lärt mig att livet fortsätter efter döden.

·         Du har lärt mig att man fortfarande kan känna glädje trots att man sörjer.

·         Du har lärt mig att livet går vidare trots att människor dör från oss.

·         Du har lärt mig att avtrycket av en människa lever kvar i hjärtat och minnet för alltid.

 

Tack för att du fanns!

&

för att du finns i minne, själ och hjärta

jag saknar dig så....

Till minne av Malin

 

 

 

 

 

 


Julefrid eller Julestrid?

För ett par år sedan bestämde vi oss för att satsa på Julefrid istället för Julestrid!
I alla år hade vi kuskat runt till båda våra släkter för att fira Julafton.
Ju närmare vi kom Julen desto mer stressade var vi två vuxna i familjen. Vi skulle hinna ditt och datt. 
Min inkompetens i köket blev jag pinsamt påmind om och vi valde alltid att "köpa oss fria" genom att vi köpte det vi skulle ta med oss.
 
Tiden var alltid emot oss - vi fick stressa för att hinna fram innan...vi satt med spända käkar och vild blick om inte alla kom i tid och att barnen skulle hinna öppna sina klappar innan vi skulle till nästa tomte.
 
Känslan var långt ifrån frid och glädje. 
Irritationen var lättväckt för det minsta lilla - stressen var hela tiden närvarande och skrattet fastnade i halsen eller rösten gick upp i högljudd falsett. Gröt och sill slängdes ner i gapet och innan vi knappt svalt ner det så var det dax att dra vidare till nästa stopp.
Barnen slet upp klapparna och ville inte fika på nästa ställe, vill inte ens titta på klapparna. De var fyllda av intryck och smittade av vår stress. Visst det var kul att träffa alla på samma dag...men vi hann inte sitta och prata eller umgås. Vi hann knappt uppleva att Julafton pågick. Till slut valde vi att hoppa av...
 
Vi började prata med barnen vad DE ville att vi skulle göra.
Visst ville de träffa hela släkten ..men behövde inte göra det på samma dag. Det var helt ok att träffa dem på juldagen eller annandagen eller någon annan dag...
 
Vad ville DE ha på julbordet? Det var mycket vi kunde stryka. 
 
Vi valde att vår familj var viktigast den dagen. Vi umgås, sover så länge vi vill, vi leker eller spelar spel, vi pysslar om vi har lust, vi gör det enkelt och har det lugnt och skönt. 
Äntligen har vi fått Julefrid - men inte utan strid.
 
Visst har vi gjort andra besvikna, men vi bjuder hem alla som vill träffa oss en annan dag under Julen.
 
VI TRIVS MED VÅR JUL, nu vi ser fram emot den och vi njuter av den och det är viktigast av allt!
GOD JUL!
 
 

Livet en uppförsbacke?

Sorgen sveper in likt en fuktig dimma en tidig morgon för att under dagen avta och framåt kvällen åter ta plats lik en fuktig filt över axlarna. 
 
Sorgen bränner bakom ögonen tills den briserar fram i en flod av tårar över ansiktet. Efter ett tag släpper knytnäven i halsen och tyngden över bröstet lättar för stunden.
 
På väg uppför livets branta, sorgsna backe bränner det i kroppen, svider í bröstet och just i stunden känns livet outhärdligt och bestående. Då finns ingen insikt om att toppen är nära och därefter kommer nedförsbacken.
 
 
 
När jag väl nått höjden breder det vida landskapet ut sig under mig med en vidunderlig utsikt som belöning. Det som nyss var tungt, jobbigt och oöverstigligt upplevs med nytt perspektiv. Jag betraktar min resa, min ansträngning och upplever friden som resan gav mig. Skördar belöningen av att lyckats övervinna mitt motstånd, min smärta och mina hinder. Vinsten av min strid. 
 
 
Landskapet breder ut sig och anspänningen i kroppen byts ut mot avspänning och frid. Något nytt föds i bröstet. Lite ovant tar en ny känsla plats i mitt inre. Lite brusande, kittlande och ovant tar den sig in. Länge sedan jag kände den. Kommer knappt ihåg när den tog plats i mitt bröst sist. Den har ibland svept in och nätt och flyktigt gjort ett besök. 
 
 
Den fladdrar in och ger sig till känna.
 
 
Vad var det nu den hette?
Jag har många namn för min förnimmelse och jag kallar den för glädje, lycka, frid.
Den stannar till och ger mig kraft och energi. Axlarna åker ner, andningen lugnar sig, klumpen i halsen försvinner. Jag ..kan..andas! Drar några djupa andetag och njuter av luften som passerar genom kroppen.
 
 
Ja, livet är en uppförsbacke men även en nedförsbacke!
Ibland är livet som en motorväg!
 
 
Och ibland som en liten stig.
 
 
Ibland är det som obanad terräng.
 
 
och ibland kommer du till ett vägskäl - där det är svårt att välja.
 
 
Det är berg och det är dalar i livet.
 
 
Det är ljus och det är mörker.
 
 
 
Ibland är livet spegelblankt, ibland är det krusningar på ytan
 
 
Ibland går vågorna höga.
 
 
Nej, livet är inte "bara" en uppförsbacke utan så mycket mer.
Livet ÄR som det är!
 
 
Lev ändå som om den här dagen är den sista - fånga din stund på jorden. 
Ta vara på dig!
Känn!
Våga utmana dig själv
Våga strunta i prestationer
 
LEV!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Min blogg en sanning?

Min blogg är ingen sanning - det är en beskrivning av mina ögonblicksbilder av livet. 
Jag har blivit ifrågasatt över det jag skrivit, andra har undrat över hur jag kan vara så utlämnande, hur jag kan våga skriva sanningen om mitt liv. 
 
 
Mitt svar är att jag beskriver bara mina tankar, tolkningar och känslor såsom jag upplever dem i det ögonblick jag skriver dem. Det är ingen sanning bara min bild och tolkning av mitt nu. Mitt ögonblick.
Vad jag än skriver så är det min egen uppfattning om situationen som jag beskriver -  inte hur det egentligen är utan hur jag ser eller upplever det just nu.
 
 
Den bilden kan förändras efter 5 minuter, några dagar, några månader eller år. Minnet bleknar och förändras så fort vi åter igen tänker och minns. Vi kan aldrig veta sanningen - bara vår upplevelse av situationen. Vår egen "sanning och verklighet".
 
 
Mina chefer hade läst min blogg och visste då hur dåligt jag mådde. Mycket omtänksamt men inte helt rätt.
 
Jag skriver när jag behöver känna, bearbeta, lämna saker bakom mig. Jag skriver av ren egoism - jag skriver av mig, jag vill  förklara för mig själv hur mitt ögonblick känns just för stunden - det är det enda jag beskriver - hur jag ser på nuet. 
 
Och nuet finns bara - nu. Och hoppsan,  då var nuet borta och ett nytt nu är påbörjat.
 
 
Jag beskriver inte livslångt lidande när jag skriver att jag just nu har avgrundsdjup sorg eller förtvivlan - jag bara beskriver en känsla och en upplevelse jag för stunden bär - den kan vara kvar i sekunder, minuter eller timmar men oftast bara i några ögonblick. Ibland är det återkommande stunder som återkommer under dagar, veckor, månader och år. Men det är aldrig likadant eller bestående.
 
 
Min blogg är min ögonblicksbild - inte den ultimata sanningen!
Om ni lider av det jag skriver - läs inte!
Om ni söker sanningen - ni kommer inte hitta den i min blogg!
Jag beskriver mina ögonblick ur mitt perspektiv!
 

Att fortsätta leva efter att döden och sorgen hälsat på

Flera gånger under senaste månaderna har jag fått frågan; hur orkar du? Jag har även frågat mig detta själv om och om igen.
Svaret är enkelt - Jag har inget val.
 
 
 
När döden upprepade gånger hälsar på så upptäcker man att man inte kan förbereda sig på döden. Fastän jag under de senaste 10-15 åren visste att fars tid var utmätt och att hans hjärta troligen bara skulle ge upp och stanna för gott någongång så var jag ändå inte beredd. 
Jag har under årens lopp grubblat på hur det skulle bli. Om han skulle vara ensam, om det skulle bli dramatiskt, om mor skulle vara ensam hemma när han gick bort, om det skulle vara otäckt, om han skulle hosta ihjäl sig eller om hans hjärta skulle stanna eller om hans diabetes skulle ge honom koma eller om han skulle dö i någon infektion men mina grubblerier var inte till någon hjälp när det väl hände. 
Han bara dog och döden var ett faktum och bara att acceptera.
Någonstans är jag tacksam över att jag under året som gått har fått öva en massa på sorgearbete. Jag räknar tillbaka 1 år och upptäcker att 8 stycken nära bekanta och släktningar har gått bort. Det har varit klasskompisar, föredetta grannar, nära vänner, föredetta arbetskamrater, kompisar, körsångare, nära släkt som har gått bort och bara 3 av dessa var förväntade dödsfall.
 
Min älskade man fick en hjärtinfarkt och var nära att mista honom då han fick hjärtstopp.
Min kropp har sagt ifrån i form av olika smärta och sjukdomar flera gånger.
 
Jag har blivit sviken av sådana som jag trodde var mina vänner och jag har blivit orättvist behandlad.
23 arbetskamrater har slutat på min arbetsplats vilket har lett fram till ständiga separationer och förluster. Vi har bytt chef 3 gånger under det senaste året. Vårt företag står under rekonstruktion. Mina båda  närmaste arbetskollegor försvinner - den ena dog och den andra slutar snart sin tjänst. 
 
 
Jag har fått plötsliga och negativa besked som skakat mig om och om igen. Jag har gråtit floder och undrat om jag kommer överleva detta, jag har förbannat döden och orättvisan, jag har misströstat i stunder av svår själslig smärta.
 
Jag har blivit förvirrad av smärtan, jag har också varit jobbig att vara nära - bitter och grinig, jag har inte orkat vara en bra mamma/ fru/god vän och arbetskamrat alla dagar, jag har ältat och gnällt, jag har fastnat i min bubbla av minnen och grubblerier om framtiden, jag har grubblat i timtal om varför det hände - hur kunde det hända, hade jag kunnat göra något, hade någon annan kunnat göra något för att hindra det, jag har bönat och bett om frid.
 
 
Men jag har också fått en massa stöd, kärlek, omtanke, värme, kloka ord, kramar, famnar från många. Jag har även upptäckt hur många vänner jag har, vilka otroliga kärleksfulla vänskapsband som finns runtom mig. Jag har mött en sådan generositet av värme. Jag har fått nya vänner och  nya insikter om vilka som är verkliga vänner.
 
 
Jag har fått en massa nya arbetskamrater som tillför mycket till verksamheten. De kommer med nya tankar, erfarenheter från andra verksamheter, de har en ny blick och perspektiv på vår verksamhet och tar med sig nya kunskaper till vår arbetsplats. De kommer med stort intresse för verksamheten och inspirerar med framtidstro. Nya vänner att skapa nya minnen tillsammans med. 
 
Jag har upptäckt att mitt arbete har tagit mycket kraft och att jag inte kan lösa alla problem själv - så det är bäst att bara släppa det jag inte kan lösa och fokusera på det jag själv kan ta ansvar för och lösa. Jag behöver inte oroa mig för det jag inte kan göra något åt. 
 
 
Min familj och min hälsa är det viktigaste jag har. Jag behöver låta min tid ägnas åt dem och hälsan.
 
 
Jag har upptäckt en massa hos mig själv under året som gått - både bra och dåliga egenskaper. Jag kan samtidigt bära både styrka och sårbarhet, glädje och sorg, empati och cyinsm, envishet och uppgivenhet, ärlighet och oärlighet, ansvarstagande och ansvarsbrist.  
Jag har en envishet som ibland skadar och ibland härdar.
 
Jag behöver fortsätta att minnas vad som är viktigt i livet och välja utifrån min värdegrund.
 
 
 
Lev varje dag som om den vore den sista - Vi vet inte när den sista dagen kommer!
 

Tack för att du gav mig mitt liv, pappa!

Jag är så tacksam över att du fick sluta ditt liv hemma med din älskade familj i Rommeholn. Jag visste inte att du var på väg att lämna oss när jag träffade dig på din födelsedag på söndagen när du fyllde 72 år. 
Jag missade festen men åkte till dig efter kioskjobbet och vi fick en stund bara du och jag när vi småpratade om lite av varje. 
Du var mycket piggare än jag sett dig det senaste året. Du var glad och positiv. Du hade inte ens stödkragen på dig. Du satt upp och vi språkade lite om frågesportsprogrammet som surrade på tv.
 
Som alltid när du och jag träffades så berättade du lite om dina symtom och sjukdomsproblem. Du berättade om att du natten innan hade haft hjärtrusning och svimningskänsla och därefter blev sjöblöt av svett och skakade i hela kroppen.Jag sa att det oroade mig och lät som om du hade haft ett kort hjärtstopp och att det borde tas på allvar. Du skrockade och sa att du mådde bra och jag fick väl berätta för mor så att hon kan ringa om det blir så igen  - för det är ju svårt att ringa om man har hjärtstopp!. Du log och lugnade mig om och om igen att du mådde bra.
 
Som en omtänksam gest gjorde du lite päroncider till mig på din favoritpryl Sodastream och jag berömde den och vi fnissade lite tillsammans. Den gesten var kärlek för mig.
 
 
Du var fin och uppklädd dagen till ära och berättade om alla gratulanter som tittat förbi. Du läste Facebook- kommentarerna som hyllade och grattade dig. Du berättade med glädje om ditt jam med barnbarnen och kompisen Kjell.
 
 
Du satte på dig ponchon och gick ut en stund på trappan och tog en rök. 
Jag visste inte då att det var sista gången jag pratade med dig.
Jag var så trött efter dagen som varit och lämnade dig och mor och moster vid 21-tiden på kvällen för att orka med morgondagen. 
När jag åkte hem hade jag en glad känsla i kroppen och var tacksam att jag hade tittat förbi efter kioskjobbet den dagen.
 
 
Jag hade otroligt svårt att somna den natten, jag brukar bara lägga mig och somna direkt men denna kvällen var det oro i hela kroppen. Jag gick till slut ner och tog en kopp varm choklad som brukar hjälpa. Somnade kring 1-tiden. 
 
 
När telefonen ringde 02:32 förstod jag innan jag svarade vad som hänt. Det jag fruktat hade hänt..du hade lämnat oss.! Moster Keta fick den tunga uppgiften att ringa alla barnen. Det tog 39 sekunder att få telefonbeskedet och jag hoppade i kläderna innan samtalet var avslutat. Jag åkte direkt hem till mor och Keta och mötte upp med mina kära syskon och flera av barnbarnen. 
Vi tog lång tid på oss att ta farväl av dig. Jag satt hos dig, höll din hand, strök din kind, grät och pratade med dig  flera gånger under natten. Vid 9-tiden fick begravningsbyrån hämta dig då vi kände att vi var klara med vårt farväl av din kropp. Själen hade redan lämnat kroppen. Du fanns inte längre.
 
 
 
 Jag är tacksam för alla fina stunder du givit mig och framför allt ; du gav mig mitt liv!
 
 
Vila i frid pappa och "spela häcken" av änglarna!
 
 
 
Du lever kvar i mitt hjärta för alltid!
 

Mött våren och smakat på sommaren

Vi tog en tur genom Dalarna och Värmland igår. Världen börjar vakna efter vinterdvalan. 
Det knäpper i träden och fåglarna kvittrar sina serenader.Färgerna slår över från grått till brunt till beige sen börjar den gröna nyansen skönjas.
Vi åker genom mörka skogar, över böljande dalar och ser ut över vidsträckta åkrar. Till slut måste jag bara stanna en stund och uppleva naturen. Vi stannar vid en sjö.
Jag ber mina älsklingar att dela upplevelsen med mig. De går ut och njuter en stund av härligheter.
Jag drar in några djupa andetag och känner doften av våren. Jag känner lyckan och välmåendet ta plats i mitt bröst och suckar av välbehag.
Jag tänker att jag har tur som inte är allergisk mot den pollen jag drar in i näsan. Jag tänker att jag har tur som kan uppleva sådana här stunder med mina kära.
Lyckan får hälsa på en stund i mitt liv.

Det är svårt med kommunikation

Jag trodde jag kunde göra mig förstådd, men vad jag bedrog mig
Jag försökte flera gånger. Vi talar samma dialekt, samma språk men ändå - så fattar mottagaren inte mitt budskap - vart går det fel någonstans?
Jag försöker återigen att vara tydlig:
- Jag klarar det inte längre
- Jag går sönder
- Jag orkar inte med det längre
- Jag mår dåligt av det
- Jag vill inte ha det så längre
- Jag har ingen lust längre
- Jag har blivit sjuk av det
- Jag måste ha en förändring annars måste jag ge upp
- Jag har inget intresse kvar av att göra det mer
- Jag har tidigare valt bort det och vill inte ha det..
- Jag har provat i 3 år och det går inte längre..
- Jag vill vara kvar bara jag får släppa detta som jag inte vill göra mer..
- Jag vill inte lära mig mer om det, kan inte det bra heller..
 
Plötsligt skiner mottagare upp
- Åh, jag förstår, du upplever att du har kompetensbrist.
- Åh, du lider av din kris därhemma.
- Men vi kan inte möta ditt behov, tyvärr. Du måste vara solidarisk.
- Du behöver proffessionell hjälp mot din alltförhöga empati och ditt överdrivna engagemang och din svåra kris. Stackars dig. Vi kan betala hjälpen!
 
 
 Jag går därifrån och känner mig förorättad. Känner mig lurad. Känner mig skamsen. 
 
Vad var det som hände?
 
Jag fattar inte att det inte går att förstå vad jag säger. Vad fick jag för svar? Fick jag fram mitt budskap? Jag måste varit väldigt otydlig. Allt är naturligtvis mitt fel!!! 
 
ELLER????

Jag har också ansvar för min hälsa på jobbet

Jag har skrivit en massa om ledarskap och chefer som orsak till ohälsa på arbetsplatsen men givetvis har jag som enskild individ ansvar för mitt mående.

Vad behöver jag tänka på? Jo- samma som mina chefer:

Jag behöver vara tydlig mot omgivningen. Jag behöver visa mina medmänniskor och chefer bekräftelse och uppskattning. Jag behöver även framföra saker som inte är bra och erkänna saker som jag själv inte gjort eller hantera bra. Jag behöver ta ansvar.  Jag behöver göra mitt bästa för att ta hand om mina medarbetare och återkoppla till både medarbetare och chef om saker som jag fått till mig.

Jag behöver göra mitt bästa i mitt arbete och vara nöjd med det jag gjort och inse att jag inte är dåligt när jag inte hinner allt. Jag behöver uppskatta mina egna insatser och se det jag gör och inte stirra mig blind på det jag inte gjort.

Jag behöver berätta för mig själv att jag gjort nog när jag arbetat mina timmar och under den tiden arbetat med mina arbetsuppgifter. Om min kö är lång, om mina dagar är fulltecknade så ska jag ändå kunna tala om för mig själv att jag gjort det jag kan för att hjälpa dem jag just nu hjälper. Jag behöver inse att min tid inte räcker till för att hjälpa alla som behöver hjälp.  

Jag behöver påminna mig själv att det inte är jag som bestämmer om min arbetstid och hur den fördelas utan det gör min ledning.  Väljer min ledning att inte ge mig tid så kan jag inte ta ansvar för konsekvenserna av det – utan det har min ledning ansvar för.

Men det är svårt, jag minns den som behöver hjälpen. Jag har träffat människan, jag minns människans smärta, jag har mött den…så svår att lägga åt sidan. Den etiska stressen förtär mig och min empati gör hål i hjärtat på mig själv.

Jag behöver fortsätta att sköta min kropp på bästa sätt. Jag fortsätter att äta och träna. Jag fokuserar på min familj som ger mig kärlek och omtanke. Jag njuter av naturen och mitt hem. Jag umgås med nära och kära. Jag får inte glömma det jag har som redan är bra. Jag behöver tänka mer på allt som ger mig kraft och energi.

 

Min hälsa påverkas av mig själv och mina tankar, känslor och beteenden. Jag har yttersta ansvaret för mig själv och mitt mående.

Ibland kanske jag väljer en väg som inte är så bra men efter övervägande är den rätta just nu.

Ibland väljer jag kanske att stå ut med elände för att på sikt få det bättre. Ibland väljer jag att hoppa av för att inte gå sönder. Just nu står jag mitt emellan och väljer att inte välja. Just nu gör alla val ont på något sätt. Men snart får jag hjälp att välja - hoppas jag. Framtiden får hjälpa mig välja.

 

Jag måste ta ett beslut inom kort för att inte fortsätta gå sönder. Ett inre eller ett yttre beslut måste tas!


Hälsosamt ledarskap betalar sig

Under mitt arbetsliv så har jag stött på många olika sorters chefer men det är bara ett fåtal som jag ser som bra chefer.

Bra ledarskap har de chefer som får medmänniskor att växa och tro på sig själva och även de chefer som får med sig gruppen in i och igenom förändringar. Jag kommer härnedan att beskriva några sådana.

Tydligt ledarskap

Att vara en tydlig ledare inger förtroende. Med tydlighet menar jag att alla vet vem som hanterar vad i ledningen, chefen tar emot de uppdrag hon/han får och återkopplar efter beslut. De lovar inget utan att undersöka möjligheten. De står för sitt ord. De kan förhandla fram ett beslut som alla godkänner. En chef ska inte kunna allt om alla eller allt om de jobb alla har. En chef ska leda alla mot samma mål. En chef ser alla som en viktig kugge i hjulet. Alla är lika viktiga i verksamheten.

 Bekräftelse

Att se individen är av oerhörd vikt för att man ska motivera sig att fortsätta när arbetet är tungt. En chef jag hade var otrolig på just detta. Hon kunde se om man haft en dålig dag och komma fram och byta några ord. Hon kunde även bekräfta massan av medarbetare. Vid varje möte hade hon något positivt att säga till gruppen och om gruppen. Hon märkte när någon gjorde något extra och tog upp det. Hon tog alla på allvar.

 Tillit skapas genom information och återkoppling.

 Att bli sedd och lyssnad på får individen att växa. När jag var ny på jobbet och kom från en hård och kravfylld miljö så rapporterade jag allt jag gjort eftersom det var ett krav från min föregående chef. Den dåvarande chefen svarade ” du behöver inte rapportera något till mig, jag har fullt förtroende för att du gör ditt jobb på ett bra sätt utan att du berättar det för mig”. Jag var förundrad och överraskad över hennes tillit till mig. Jag hade tidigare jobbat under hård press och återkommande fått en återkoppling om att jag inte lyckats komma upp i den budgeten de satt ( alldeles för högt ). Det kändes som en befrielse, att någon litade på mig, mina insatser var viktiga. Jag dög.

Att få ett godkännande gör att man automatiskt känner att man klarar mer, tar mer ansvar och har mer inflytande på sin egen arbetsdag. När jag fick beröm och bekräftelse så kändes allt slit värt något. Hon såg, hon förstod och uppskattade min insats. Jag blev motiverad att göra mer och också mycket mer välvilligt inställd till hennes önskemål. Jag kände att jag gärna kunde bjuda tillbaka om hon kom med något problem. Jag blev mer flexibel på ett positivt sätt. Jag visste att jag skulle få tillbaka gott om jag gjorde gott. Beröm och erkännande gör att medmänniskor växer och utvecklas. Man får en ökad ansvarskänsla och det upplevs som om man har mer inflytande över sitt arbetsliv. Man får en tydligare vi-känsla i gruppen, man vill ställa upp för varandra.

Hantera kritik och problem

Vid sämre tider så tog chefen alltid upp de problem vi hade. Hon såg till att vara väl insatt i problemet och pratade öppet om det. Hon frågade medarebetarna om förslag till förbättring. Hon bekräftade det arbetet vi gjorde för att förhindra att problemet ökade. Hon berömde våra insatser.  Hon förstod att vi slet och berättade det. Hon uppmuntrade oss med lite extra fika, lite positiva siffror, en liten fest längre fram. Om chefen inte betedde sig önskvärt så var hon öppen och tydlig och bad om ursäkt för sitt klavertramp. Hon kunde även be om egen feedback, vad vi tyckte eller tänkte om henne, hon bad oss att återkoppla om hon gjorde fel eller om det fanns några oklarheter i hennes ledarskap.  

Det upplevdes aldrig som ett problem när man kom till henne och berättade om något som inte fungerade eller som man behövde hjälp med. Hon förstod alltid att problem är till för att lösas. Aldrig ansåg hon ett problem för litet ..ibland kunde hon dock be den som hade problemet att försöka se efter om den själv kom med en lösning – t.ex. i konflikter bland arbetskamrater. Om det inte gick var hon med och stöttade.

Återkoppling

När vi hade ett större problem på agendan ordnade alltid chefen en träff eller möte kring detta med berörda medarbetare. Hon tog inga beslut vid mötet men återkom alltid med information om beslutet hon tagit. Inom en vecka visste vi beslutet.  Det var inte så att hon alltid gjorde eller beslutade det jag eller vi ville men hon hade alltid en motivation och ett underlag till beslutet och hon gav alltid en ”liten bit” av det vi önskat.  Om inte just nu så lite längre fram i tiden såg vi en förändring till det bättre.

 Gemensam fika, socialt stöd

Vår chef deltog alltid i lunch och fikapauser. Hon satt tillsammans med oss medarbetare. Hon uppmärksammade om någon inte var där och sökte upp dem. Hon satt inte vid ett ”ledarskapsbord” utan satt och småpratade och skojade med alla i gruppen. Hon var ”kompis” på rätt sätt. Hon visste var gränsen gick. Hon visste att hon var vår chef även vid fika bordet utan att det var ett hinder för henne eller oss.

Den genomgående känslan var trygghet när det fanns en chef som brydde sig om alla. Den positiva känslan spred sig i gruppen. Alla var omtänksamma om alla. Alla började agera som chefen och uppmärksammade personer som inte varit på fikat, såg till att ta med sig dessa. Frågade nyanställda hur de trivdes, erbjöd sig att visa eller hjälpa.  Det fanns en tydlig omtanke i gruppen.

Ta tillvara humankapital

En bra chef vill alltid behålla sin personal. Ta tillvara den kompetens som finns. En annan bra chef sa till mig: ”självklart ska du få en utbildning, en bra medarbetare blir ännu bättre när den utvecklas och sådana vill vi ha i vår verksamhet, en glad medarbetare stannar också längre i verksamheten”.  Kompetensutveckling ger motivation till effektivitet och kreativitet.

När chefen gick för dagen så tittade han in till mig och sa ” nu går jag och då förväntar jag mig att du också avslutar dagen så du orkar nästa dag”. Han var omtänksam och tydlig i sina återkopplingar. ”Du jobbar bara de timmar du jobbar och hinner bara det du hinner på den tiden – därefter behöver du återhämtning”.  Att ses som en viktig resurs ger mersmak och inspiration.

Att uppskattas för den kompetens man besitter är fundamentalt och jag är förvånad över att inte fler arbetsledare arbetar hårdare för att behålla den personalen de redan har. Det borde ju vara yttersta avsikten att behålla den resursen som redan besitter kunskapen och kompetensen än att bara ständigt byta ut. Tyvärr ses personal oftast som ”utbytbara” och behandlas därefter. Det är en ofantlig kunskapsförlust man tappar när någon slutar i verksamheten.

 

Ju roligarer på jobbet desto bättre resultat – ”det lilla extra”

Vi har en fredagsfika på jobbet som uppskattas väldigt. Under fredagarna försöker alla att avsätta tiden tillsammans och fika. Det skojas och skrattas högt. Det är ett härligt sorl som jag hoppas fortsätter.

Vi brukar även träffas på en grillfest eller en vinprovning eller after work ibland. Det är så viktigt att lära känna dem man jobbar med. Att dela roliga saker med varandra.

Hälsosamt ledarskap betalar sig

En negativ trend kan lätt vända uppåt med ett starkt och tryggt ledarskap. En chef behöver ta tillvara humankapitalet i verksamheten, chefen bör se och lyssna – inte på detaljer utan det som sägs – själva budskapet , ingjuta tilltro till verksamhetens personal, ge trygghet till medarbetarna, ge stöd och bekräftelse och sist men inte minst – vara en medmänniska .  

 

 

 

 


Ledarskap som ohälsofaktor.

Fler mänskliga chefer önskas!

Jag har arbetat med företagshälsovård och primärvård och under mer än 10 år sysslat med rehabilitering för personer med stressrelaterade sjukdomar. Jag jobbar tillsammans med personen intensivt med den personliga utvecklingen hos den drabbade men ibland når vi inte målet – återgång till arbetet p.g.a att arbetsledningen eller arbetsmiljön inte är gynnsam för personen.  Ledarskapet är ibland en så stor arbetsmiljöfråga att det är omöjligt att överbringa.

 

 

Jag är förundrad över att inte fler chefer förstår sin delaktighet i sin personals mående. Jag kan tydligt se vilka personer som kommer att tillfriskna snabbt eller de som måste byta jobb. Mycket handlar om ledarskapet.

De chefer som är engagerade, lyssnande och intresserade av medarbetaren får ofta snabbare tillbaka sin medarbetare i jobb. Något som jag anser borde vara varje chefs önskan.

Under årens lopp så har jag blivit alltmer förundrad över att chefer får fortsätta sina jobb trots massflykt från arbetsplatsen, många långtidssjukskrivningar, påtryckningar från fack och medarbetare. Om de mot förmodan säger upp sig så får de ganska snart ett nytt ledarskaps jobb där de kan fortsätta sitt felaktiga beteende.

Det är inget lätt uppdrag att vara chef måste understrykas men flertalet verkar missat det viktigaste  när det gäller personalen – de är den yttersta resursen och det är de resurserna man har för att kunna lyckas med sitt uppdrag. Har man inte personalen på sin sida kommer man att jobba mycket i motvind. Har man inte frisk personal så kan man inte leverera lika mycket. Det finns alltså starka ekonomiska skäl till att vilja hålla personalen vid hälsa.

 

Ett ohälsotal i en verksamhet är hög omsättning av personal och långtidssjukskrivningar. Jag anser att det är mycket märkligt att inte fler chefer tar ansvar för det. Flertalet verksamheter präglas av just ovanstående och ändå finns ingen strategi för att få personalen att stanna. Det verkar inte som om ledningen tar ansvar för personalsvinnet.  Massvis av kunskapsintensiv personal försvinner till konkurrerande verksamheter. Borde det inte vara kostnadseffektivt att satsa på personalen som finns kvar och hålla dem friska?

För företagets del så är det den enskilda människans bidrag till verksamhet som avgör företagets framgångar. Arbetsgivarna borde förstå att ta tillvara kreativitet, kompetens, motivation och social förmåga som personalen byggt upp under åren de arbetat på arbetsplatsen. Om företagets skall utvecklas bör även personalen få möjlighet att göra detta.

Medarbetare växer genom att bli lyssnade på och få feedback på problem som framförts och genom att få stöd och kompetensutveckling. En medarbetare behöver veta vad målet är för verksamheten och känna sig delaktig och som en kugge i hjulet som verkligen behövs. Det är ett mänskligt behov att få reda på att man behövs och är viktig för verksamheten.

 

 

En chef kan stötta sina medarbetare genom att ta emot kritik när den framförs på ett sådant sätt att medarbetaren inte uppfattar det som att man gör fel. Chefen bör även återkoppla och berätta om hur lösningen kan se ut eller i alla fall bekräfta att de förstått kritiken eller problemet som lämnats in.

Det sociala stödet i en arbetsgrupp är oerhört viktigt. Det är viktigt att alla medlemmar i gruppen vågar framföra sina önskningar och behov, att man har en öppen och tillåtandeattityd i gruppen och från  chefen.

Flera ledare borde satsa på humankapitalet d.v.s att stötta medarbetarens resurser och kompetens samt att satsa på en långtidsfrisk personal.

En chef jag hade, sade det så enkelt: jag vill att mina medarbetare mår bra och har det bra - Då vet jag att de gör ett bra jobb!


Det stora vemodet rullar in

Autopiloten har gjort sitt jobb och sakta börjar mina känslor åter att kännas.
 
Under de 2 första veckorna efter min älsklings hjärtinfkarkt visste jag att jag hade känslor därinnen men något hindrade dem att fullt ut ta plats i min kropp. Det var ganska skönt att slippa känslorna och det var en överlevnadsinstinkt jag inte själv kunde påverka.
 Sakta börjar min känslomässiga förlamning släppa. Återigen har jag ett känsloliv som åker berg-och-dalbana med mig. Tårarna kan komma närsomhelst. När jag diskar, när jag duschar, när jag pratar med någon eller får en innerlig kram.
På något sätt kommer det inte när jag sitter i samtalen, där är jag fullt fokuserad på den andre, där har jag paus från mitt ego och mina behov, där är jag ett verktyg för den andre - skönt att slippa mig själv just då.
Förmågan att hålla tillbaka finns inte i andra situationer, det måste ut vare sig jag vill eller inte.
 
 
Känslorna som är mest tydliga är rädsla, sorg och vemod.
 
 
Rädslan kretsar kring en massa tankar som säger "tänk om..." det ena och det andra och min hjärna är fantastiskt kreativ när det gäller att hitta nya "tänk om..".
Hela kroppen reagerar som om alla katastroftankarna håller på att besannas - jag vaknar med tryck över bröstet, håller andan och vänder mig om för att se om han andas och snabbt känner jag på hans puls. Andra scenarion handlar om hur ska jag göra om det och det och det händer..jag börjar fundera på hur jag ska hänvisa ambulansen till platsen...vilka jag ska ringa för att få hjälp..funderar på att ha telefonnummer till alla runtom våra promenadstråk för att snabbt kalla på hjälpen..funderar på hur jag ska kunna hjärtlungrädda honom ensam..osv osv.. 
Jag är helt medveten om att det kommer att lösa sig OM det nu någongång skulle hända men min hjärna vill skapa kontroll i katastrofen innan den ens inträffat ..
 
Jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag är väl insatt i kriser och hur man kan hantera dessa. Jag förstår förloppet men betyder det att jag inte behöver hjälp?? Jag vet faktiskt inte. Jag har tur och har en massa olyckssystrar kring mig som haft liknande erfarenheter som jag talar med, smsar till och chattar med som bara bekräftar det jag i tankarna håller på med och det jag i praktiken gör.. 
 
 
Jag är så tacksam över all kärlek som jag har runtom mig. Alla som stöttar mig och oss är som en massiv famn av omtanke och kärlek. Jag uppskattar allt stöd jag och vi fått och fortfarande får. Jag känner mig hedrad.
 
Ibland undrar jag bara ändå om jag skulle tillåta mig att bara bryta ihop och låta all smärta flöda okontrollerat..Men min rädsla för att jag inte skulle resa mig efteråt hindrar mig från det steget. Och just nu har jag inte plats för det. Har så mycket hemma jag måste göra, jag måste finnas för min älskling som verkligen behöver mig just nu - och är den som har rätt att må dåligt ( känns det som ), husets alla göromål pockar eller vrålar efter min uppmärksamhet, jag har så mycket på jobbet - hur skulle det bli om jag halkade ännu mer efter..Jag använder samma undanflykter som många av de människor jag träffat under åren berättat om..
 
Jag kommer inte att leva som jag lär.. eller efter de råden jag givit till andra; "låt det komma nu så är det över snart"".. "eller ingen går sönder av känslor".., "att bryta ihop är att börja läka"...
Samtidigt vet jag att det alltid kommer, när jag inte längre mäktar hålla det ifrån mig och då finns ingen återvändo. Det har ju redan börjat sippra...
 
 
Man kan inte klandra andra för hur de hanterar sin rädsla oro, vanmakt eller sorg. Den är helt personlig - så jag får väl låta mig göra som jag gör då.??
 
Ändå tänker jag på Kirkegaards ord: 
"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv."
 
 
 
 Får se om jag vågar

Låta livet börja om

Har en ledig dag på jobbet och jag och tösen ska hämta hem älsklingen idag. Förväntansfulla åker vi till lasarettet.
Han har kranskärlssköterskan på besök när vi kommer och hon ger honom resten av all information han behöver inför hemgång.
Svärmor har med sig bakelser för att pigga upp honom och fira hemgången.
På svaga ben beger vi oss återigen ut i verkligheten. Han är trött och osäker på sin kropp. Han känner av sitt låga blodtryck och ser lite blek ut när vi går ut från avdelningen där han spenderat de senaste 8 dagarna.
Innan dess kramade han favoritsköterskan och tackade för den fantastiska omvårdnaden hon bjöd på. Hon blev rörd och jag förstår att hon inte så ofta får sådana ömhetsbetygelser så både jag och svärmor kramade också henne för att understryka hennes förträfflighet.
 
Nu förstår jag verkligen hur viktigt det är med omvårdnad. Det behöver inte ta så mycket med tid - utan handlar mer om att vara närvarande när man är där. Att verkligen lyssna - och möta patienten. Vi hann träffa många i personalen och det var stora skillnader i just bemötandet. Ingen var direkt otrevlig men det fanns vissa som var helt fantastiska som jag kommer att bära nära hjärtat när jag tänker tillbaka.
 
 
Bara en hand på axeln, en blick, några extra meningar, bara stanna upp och sätta sig vid sängkanten och lyssna i en minut kan göra en stor skillnad. Några ord extra eller bara titta in en gång när man är i närheten. Det lilla som ger så mycket när man är i nöd. 
Jag träffade en handfull av omtanke-specialister i olika ykesgrupper som jag ska inspireras av i resten av mitt yrkesliv. De lärde mig så mycket. 
 
Jag märkte hur viktigt det var med kroppsspråket.
En av överläkarna var helt fantastisk på omvårdnad; han stod nära patienten när han pratade, han visade starkt engagemang och känsla när han berättade och lyssnade. Han gav många lugnande ord, han småpratade även med patienterna när han mötte dem i korridoren, han kom direkt in och berättade när min älsklings värden hastigt förbättrats och visade genuin glädje över det.
 
 
Jag glömmer inte heller sköterskan som var med och återupplivade min man. Hon var lugn och trygg även fast hon jobbade metodiskt hela tiden. Hon svarade på frågor hon kunde svara på och de andra svaren eftersökte hon och berättade sedan hur svaren löd. Hon tröstade och lugnade oss efter hjärtstoppet. Hon visade ett genuint intresse och visade stort tålamod när vi frågade konstant nya frågor och ville veta och förstå. Hon bekräftade även våra känslor och visade stor förståelse för oss.
 
 
Jag är tacksam över att återigen få inse livets skörhet och att man inte kan förutspå hur det kommer att bli. Jag hade önskat att jag insett det utan denna erfarenheten men återigen så kan jag inte påverka det som händer.
 
 
Jag kan bara leva i livet. Acceptera stort som litet, ont som gott, glädje och sorg. Det jag själv kan påverka är hur jag ser på det och hur jag hanterar det.
Idag väljer jag att se det som en livsvisdom: Jag väljer att se framåt med frid. Jag ska fokusera på att inte ta ut alla mina tankekatastrofer i förskott, jag ska verkligen öva på att lägga min oro för framtiden åt sidan och istället vara i det nu då jag vet hur det är.  
 
Jag kan ändå inte undgå att hoppas att livet är mer skonsamt mot mig och min familj den närmaste framtiden. 
 
 
 
 

Dvala

Jag är som en zombie eller autopilot som tar mig för med allt som ska göras. 
Sover knappt, svårt att komma till ro men ändå inte en massa ångest eller gråt. 
Känslorna har inte slagit rot ännu eller kommit upp till ytan. 
 
En gnagande oro är ständigt närvarande i bröstet. Saknar honom - men han lever!
Tomt och annorlunda. Han har ju varit bortrest förut men nu känns tomheten i sängen och hemmet mer påtaglig och ledsam - som ett vacuum.
 
 
Träffade honom idag. Han verkar starkare men trött. Han hade haft många besök. Han gråter av lycka över sina underbara vänner, allt stöd han fått. All omtanke, alla fina hälsningar och kärleksbetygelser betyder så mycket för honom.
 
Mitt i all sorg och förtvivlan föds hoppet. Glädjen över livet. Förväntan över att det finns mer att hämta och att möjligheten till ett bra liv finns kvar. Att snudda vid döden har ökat livslusten och en önskan om att ta vara på det vi redan har. Det som redan finns.
 
 
Vi pratar om att strunta i alla projekt;renoveringar, vedförråd, målning av huset mm. Vi kanske behöver denna sommaren för att bara vara närvarande i livet, i nuet. Att samla kraft för resten av alla ögonblick som kommer..
Att öva på att möta det som sker utan att styra något.
 
 
 
 

Hinner inte hämta andan innan nästa katastrof

 
Ringer hem och älsklingen sliter med en gran han huggit ner och är på väg ner med riset efter denna. Han låter andfådd och stressad. Plötsligt säger han - fan va ont jag fick i bröstet, plågat säger han "kan inte prata mer", och lägger på luren.
 
 
Tankarna snurrar i huvudet - vad hände? Samtidigt lugnar jag mig; äh, nu stressar han upp sig och sliter envist tills han "stupar" och blir för trött. 
En molande oro kvarstår och jag åker lite snabbare än tillåtet hemåt. Ska hem och "lugna ner honom" bara innan jag drar vidare till träningen. 
 
När jag kommer hem står tösen och pratar med 112 och älsklingen ligger blek och tagen på altanen.
 
 
Fortfarande är jag lugn och tänker - det är inget farlig men det är bra att ambulansen kommer och berättar det för honom. Han hyperventilerar och har fruktansvärt ont. Han krampar i händerna av hyperventileringen och har ont i händerna som är helt förvridna. Är blek och kallsvettig. Trots att han har alla symtom på en hjärtinfarkt så envisas mitt huvud att säga om och om igen -- det är INTE farlig. Jag lugnar honom styker honom över huvudet, pratar lugnande med honom, förvissar honom om att han inte alls ska dö och att det inte är någon fara. Ambulansen rullar in på gården.
 
 
Jag är fortfarande övertygad om att det bara är stress och överbelastning och är lugn och sansad när ambulanstjejerna kommer fram. Berättar om hans smärta, att han hyperventilerat men nu lugnat ner andningen men smärtan i bröstet är konstant. Han är vit i ansiktet och smärtpåverkad. De leder honom till ambulansen och tar ett ekg.
 
Storebror kommer hem och ser uppjagad ut när  han ser ambulansen. Jag lugnar honom och berättar att de bara ska kolla upp hjärtat och att det inte är något att oroa sig för. Tösen står och skakar av rädsla, jag kramar om henne och viskar lugnande till henne att det inte är någon fara, hjälpen är här - den ena ambulanstjejen ser tösens rädsla och hämtar ett gosedjur som ser ut som en nyckelpiga och ger henne det - hon skiner upp och börjar gosa med det lilla djuret, efter någon minut säger hon glatt - jag ska gå och visa grannarna den fina nyckelpigan och skuttar iväg. 
 
Storebror står kvar och ser bekymrad ut. Jag fortsätter att övertyga honom om att allt är bra.
 
Ambulanstjejen kommer ut och berättar; det är helt klart en infarkt och vi måste åka med blåljus in till lasarettet och han vill att du följer med. 
Jag fattar ingenting - nä, det måste vara fel. 
Ordnar med storebror att han tar hand om lillasyster.
 
 
I ambulansen får jag fixa vikarie till Yogaträningen, smsar mormor som får åka till barnen. 
Det är som en dröm..Inte ens känslorna får plats i drömmen, bara overkligt, konstigt och inte sant.
Väl framme vid lasarettet småspringer vi med båren till väntande behandling.
 
 
På coronarangio står de och väntar och gör direkt en ballongsprängning och sätter in ett nät i kärlet medans jag väntar på avdelningen. Personalen är underbar, tar hand om mig, pratar lugnande med mig. Men jag fattar fortfarande ingenting, det behöver inte lugna mig - jag är helt lugn...eller? Jag känner mig i alla fall inte rädd eller ängslig. De visar mig till ett anhörig rum där jag kan få lite avskildhet och ringa de samtalen jag behöver ringa. Jag ringer och lugnar sonen och min syster ringer upp mig. Jag har inte ringt flera eftersom jag tyckte det var onödigt att oroa dem. Tänkte att älsklingen själv skulle få kontakta dem han ville berätta för.
 
 
Älsklingen rullar in på avdelningen, jag får äntligen träffa honom. Han är blek och tagen, har slangar, dropp, övervakning av hjärta och syresättning. Jag andas ut och allt verkar ha gått bra. Jag kramar om honom och vi pratar mellan alla behandlingar och mätningar som görs. Skönt att jag har honom hos mig.
 
Plösligt viker färgen från hans ansikte och han säger - "det känns konstigt". Jag ser på ekg att det blinkar rött och personalen skriker "hjärtlarm" och börjar ge honom hjärt lung räddning.
På några sekunder är hela behandlingsrummet fullt med människor. De har fullt fokus på uppgiften.
 
Jag ber om att få vara kvar men en sköterska tar mig varsamt därifrån. NU fattar jag - han håller på att försvinna från mig, det är sant, han är allvarlig sjuk. Tänk om jag förlorar honom!
Alla tragedier som det senaste året bjudit på rullas upp för mitt inre; Sundén, Kent, Erik, Svea, Malin - årets änglar passerar i revy och hjärtat mitt håller på att brista av smärta.   
 
Jag bryter ihop i famnen på sköterskan som för mig in i avskildhet. Hon håller om mig och jag babblar på och gråter, förbannar och förtvivlar allt. Allt elände i år som varit bubblar upp, förtvivlan, ångest, oro. Varför???? Lever han - tänker jag men vågar inte fråga... 
 
De ger honom en elstöt i hjärtat. Sköterskan går med någon minuts mellanrum och kollar hur det går. Ganska snabbt kommer hon tillbaka och berättar att han är tillbaka, hjärtat slår men de ger honom en massa mediciner så det är bra om jag inte går in förrän de är klara med allt.  
Jag skickar nu sms till alla hans närmaste anhöriga, jag är inte i stånd till att prata, rösten håller inte och jag skakar i hela kroppen. Tankarna snurrar. Ångesten gör att kroppen vibrerar i varje cell.
 
Äntligen släpper de in mig i behandlingsrummet. Båda två gråter stilla när vi förenas igen. Han är förvirrad och undrar vad som hände. Jag bara säger "allt är bra nu". Läkarna dividerar om han skall ligga kvar på avdelningen eller komma till intensivavdelningen - de väljer till slut avdelningen.
 
Han kopplas upp till en tv monitor som övervakar hans rytm.
 
Han får ett enskilt rum och jag sitter och håller honom i handen eller sitter i en fåtölj bredvid honom hela tiden. 
 
 
Hela natten stirrar jag på skärmen som visar att han har en hög puls och lågt blodtryck och mycket oregelbunden rytm. Jag våndas och är livrädd att hans höga puls skall skena igen eller att han åter skall drabbar av ventrikelflimmer. Så fort han vänder på huvudet så ändras ljudet från syrgasen och jag sätter mig upp och tittar på monitorn, på hans andetag, på rytm, puls. 
Han är så påverkad av allt så han orkar inte öppna ögonen helt, han somnar när personalen är inne och tar prover eller ger mediciner. Han orkar inte ens prata.
 
Han har ont och svårt att andas. Ibland är kunskap tung att bära då jag hela tiden oroar mig för komplikationer som lungödem som kan komma efter infarkter. Han blir allt rossligare, det knastrar när han andas, han har lufthunger och ångest och flera gånger under natten larmar jag och han får olika mediciner; mot smärta, för andningen, för rytmen, dropp för trycket, vätskedrivande, hjärtstärkande, kaliumtillskott, mot illamående, mot obehaget. 
Han viskar, "kan de ge mig hur mycket som helst?" Jag tröstar, håller om, talar lugnande, håller handen, kramar, smeker hans kind, smeker hans arm. Jag vågar inte lämna hans sida. 
Natten är tung och arbetssam. Han misstror och jag fortsätter envist med tröstandet. Vid en punkt så säger han uppgivet "jag orkar inte längre", hjärtat mitt snörper ihop men utåt säger jag " det blir bättre snart, du mår bättre alldeles strax" och han fortsätter kämpa efter luft.
 
 
Jag känner ingen trötthet. Det är som om autopiloten är påslagen. Jag känner ingenting för mig själv. Jag finns inte utan bara är där för honom. Mitt fokus är fullt ut på honom. Jag är som en superkvinna så länge jag är vid hans sida. 
 
Jag passar på att gå på toaletten när personalen är hos honom - då brister det - tårarna flödar så länge jag är för mig själv. Jag märker dem knappt, de bara kommer. Jag låter dem rinna i en minut - tvättar bort dem och stänger ner känslorna och går ut igen.
 
 
Sjuksköterskor, undersköterskor och läkare passerar i revy under första dygnet. Det flödar av information. Personalen är fantastisk, de lyssnar, stöttar, informerar, medicinerar, tar prover, skojar, kramar, klappar när det så behövs. De är även omtänksamma om mig, ser till att jag får i mig något, hämtar en säng, ordnar med täcken och erbjuder stöd i alla former. 
 
Första dygnet rusar på. Vi hinner träffa 5 olika läkare som alla är djupt engagerade i ärendet. Upprepar information, ger information om det nya läget, om provsvar, om medicinering och planen framåt och om prognosen. Alla håller fast vid att han kommer att bli bättre och kan leva livet fullt ut. Den förste överläkaren sa; "du måste fortsätta leva precis som om detta inte hade hänt, det är viktigt att göra det du innan gjorde, du behöver fortsätta att han livskvalitet. Det enda du behöver förändra är att du måste sluta snusa och att du inte kan dricka dig berusad utan att bli mycket bakfull". Hoppfulla ord som jag höll fast vid under de jobbigaste timmarna som följde. 
 
 
Dag 2: fortfarande ojämn rytm och jobbigt att andas. Han säger om och om igen - jag orkar inte ha det så här. Doktorn säger att medicinen som ska få tillbaka rytmen inte fungerat som önskat och att man inte vågar göra elektriska stötar för att slå tillbaka rytmen rätt så länge han har svårt att andas och lågt blodtryck. Det är tunga timmar under dagen.
Någon gång under eftermiddagen ser jag att han helt plötsligt tittar på mig med sina "vanliga ögon" och han säger - "nu känns det helt plötsligt bättre". Det tar 2 minuter och sedan kommer överläkaren in leende och säger "för 2 minuter sedan slog ditt hjärta om i rätt rytm" så ingen mer rytmbehandling behöver de fundera på.
 
 
Efter det så vände allt till det bättre.
Matlusten började komma tillbaka, han orkade gå på toaletten, ta en dusch, ringa upp några anhöriga och nära vänner. Han orkade till och med bli irriterad på förpackningar som är hans ständiga "gissel" och jag skrattar för första gången på flera dygn. "Du är tillbaka säger jag" och han orkar le tillbaka och nicka.
 
 
Vi ser framåt med tillförsikt, att börja ta hand om nuet är det första stegen vi tar tillsammans. Leva medan vi kan, sluta älta gammalt, se det vi har och det vi kan göra något åt. Göra prioriteringar efter det som verkligen ÄR viktigt. Vara med dem som verkligen ÄR betydelsefulla. 
 
 Börja leva fullt ut
 
 
P.S min älskling har godkänt innehållet innan publicering.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 
 

Livet, lycka och livskvalitet

Ibland förändras allt och inget blir sig likt. Hur tar man sig vidare då?
Hur skapar man livskvalitet när smärtan är stor?
Jag försöker ta reda på det.
 
 
Just idag övar jag på att se det lilla i livet. Uppskatta det som finns och är bra. Se en vacker blomma.
Stanna upp i nuet det ögonblicket då det inte gör så ont. Letar nu bevis på att livet är gott och att lyckan finns.
Letar bevis på att godheten existerar och låter hoppet hjälpa mig framåt. 
 
 
Läser om en studie där de testade om människor i Norge skulle bry sig om en frysande 11-åring. www.svd.se/.../hur-manga-hjalper-ett-barn-som-fryser_3289374.svd
Jag grät av lycka över hur många som tog av sig sina egna kläder och gav till honom. Det värmde mitt hjärta den dagen. 
 
Jag ser ett inlägg om Martina som  såg till att hundratals fattiga barn i Borlänge fick öppna julklappar på julafton. Men själv vill hon inte ta åt sig äran. – Det är alla Borlängebor som har gjort det stora jobbet, säger hon. Godheten och gesten i detta ger mig hopp och positiva känslor. 
 
 
Jag läser även om Hjälpkassen på Facebook som hjälper fattiga familjer som inte har råd att köpa mat till sin familj. Solidaritet och godhet finns överallt. 
 
Jag ser omaka par som njuter av varandras sällskap. Själen fylls av kärlek och tacksamheten till naturen.
 
 
Jag fylls av vördnad över att min kropp inte gör lika ont idag som igår. Jag fylls av upprymdhet över att jag kan röra min arm mer varje dag som gått efter sprutan. 
 
 
Jag försöker att skapa livskvalitet idag. Av det jag har. Mina goda minnen. Mina möjligheter.
Mina närmaste kärlekar.
 
 
 
Det betyder inte att jag att jag inte sörjer, har ont eller är utmattad.
Nej det betyder att mitt liv innehåller mer än detta.
Jag övar på att se livet logiskt. Jag eftersöker positiva saker, upplevelser och känslor. Jag tillåter mig även att gråta och se det mörka. Jag accepterar smärtan och sorgen. Jag förbannar även det som känns ibland.
 
Jag stänger inte livet ute. Mitt liv innehåller sorg, smärta, glädje, lycka, kärlek och en massa annat.
 
 
Finn din väg mot livskvalitet
- starta i dag
- i det befintliga livet
 
Inte när du har tid, råd, ork, lust. Börja med små steg framåt. Mot det som är viktig för dig!
 
 
DU KAN!

 
 
 
 
 
 

I nöden prövas vännen

Under året har jag verkligen fått prövas som vän och prövat mina vänner. Jag har inte vetat hur många vänner jag haft förrän nu. Visst finns det många omkring mig som jag betraktar som vänner men jag har ju inte vetat hur MYCKET vän varje enskild person är för mig.
 
 
 
 
 
När något hemskt händer så prövas ärligheten, omtanken och empatin. De äkta vännerna finns där och de andra drar sig undan. Jag är överväldigad över hur många äkta vänner jag har i min närhet.
 
I sorgen fanns det många famnar som tog emot mig. Många telefontimmar pratades, många kramar och klappar utdelades och togs emot, många uppmuntrande ord skrevs, mycket omtankte visades. 
 
 
 
Mitt hjärta var fyllt med sorg men även med stor tacksamhet över dem som finns kvar på jorden. De som fanns och finns kvar för mig. De som delade sorgen, som lyssnade, som tröstade, som höll om, som höll i, som höll ut.
 
Det fanns många stunder då jag undrade om jag någonsin skulle gå starkare ur denna smärta. 
Nu vet jag att jag kommer göra det. 
Jag är inte igenom det ännu men stärkt av min erfarenhet.  
 
 
Min nuvarande smärta är inte lika själslig. Nu börjar min kropp berätta hur den mår. Och jag måste börja lyssna. Smärtan som jag burit på i åratal låter sig inte lindras längre. 
 
 
 
Så svårt det är att be om hjälp fast den är nära. 
Jag har upptäckt nya saker om mig själv, jag har upptäckt att gamla mönster sitter kvar, jag har upptäckt svårigheter jag inte visste jag hade. 
 
 
 
Jag har upptäckt vad den fysiska smärtan gör med tankar, känslor och beteenden. Sedan 3 veckor så har jag utvecklat tankar, regler och beteenden kring min smärta. 
Jag hade en massa katastroftankar kring att söka hjälp.
 
Jag har upptäckt att all min rädsla var obefogad.
 
När jag väl frågade om hjälp fanns det personer som hjälpte, som trodde på min smärta, som försökte hjälpa mig på bästa sätt, som gjorde sitt bästa för att lindra och bota. 
 
 
 
 
Just nu vilar jag i tacksamhet!
 
Jag känner glädje över det som är bra i mitt liv!
 
 
 
 
 
 

Livets prövningar

Jag har upptäckt att livet skänker mig prövningar.
Områden där jag saknar kunskap och saker som jag inte vet något om får jag uppleva och skapa erfarenhet kring ( vare sig jag vill eller inte ).
 
 
Detta årets lärdom är smärtans visdom. Ihållande smärta och hur den påverkar människan.
 
 
 
Mitt år började med att hantera sorgen, smärtan och saknaden efter min kära väninna, kollega och mentor.
 
Jag fick (och får fortfarande) djupa erfarenheter om den själsliga smärta som upplevs när någon nära går bort. Den djupa sorgen och saknaden, den oerhörda smärtan i hjärtat, den oändliga förtvivlan som uppstår när man förstår att hon är borta för alltid.
 
 
Jag har också fått lära mig att smärtan förändras under sorgens gång. Den finns kvar men blir annorlunda. Den blir mer något som är en ständig följeslagare. Den pockar fortfarande ofta på min uppmärksamhet och kan golva mig utan att jag är förberedd. Det räcker med en tanke, ett minne, en låt på radion, en speciell dag, en doft som påminner om henne så är sorgen åter tillbaka och drabbar mig med full kraft. En minut eller 10 eller en timme...sen är det som vanligt igen.
 
 
Nu när tiden förflutit och det är 54 dagar sedan hon dog. Jag gråter inte hela tiden längre.
Jag gråter inte ens varje dag. Jag tänker på henne varje dag, flera gånger om dagen men kan tänka på roliga saker, kan tänka på saker vi varit med om, saker vi planerade framåt. Jag minns uttryck och gester hon hade. Jag kan reflektera och fundera kring hur det blev och att man aldrig kan veta hur det blir i framtiden eller om 54
dagar...
 
 
Jag känner att jag har skiftat perspektiv på livet. Jag har börjat att se var som är viktigt för mig i livet, vad som jag behöver lägga ner min tid på, vad i nuet jag behöver bry mig om.
Jag har börjat se vad jag inte ska bry mig i och vad jag helt kan strunta i.
 
 
Jag övar nu på att påverka mitt liv här och nu.
 
 
Vad kan jag göra får att må bra i framtiden?
Hur kan jag hantera det som varit?
Hur kan jag hantera smärtan jag bär just nu?
 
Det är min prövning för dagen.
 
Att leva i nuet och acceptera det!
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0