finnlyckan

Andas ut efter en mycket betungande dag. Har bestigit ett berg av känslor.

Har ringt upp och berättat, lyssnat, beklagat, sörjt tillsammans med andra.

 

Jobbiga samtal. Finns inget lätt sätt att framföra ett dödsbud. Det går inte att linda in för att lindra smärtan. Det går inte att ta bort det som gör ont. Hade önskat att jag kunnat åka hem till alla som fick beskedet, varit där, levererat det personligen öga mot öga, men det var omöjligt.

 

Samlade kraft inför varje uppringning, tänkte hur jag ska lägga fram det, vad ska jag säga, men kom fram till att det inte spelar någon roll vilka ord jag använder. Hon är död vad som än sägs - och det är det som gör ont. Hon kommer inte tillbaka. För alltid är hon borta. Tomheten som finns efter hennes bortgång går inte att fylla - någonsin. Det går inte att trösta bort smärtan som sorgen ger. Det går bara att stanna upp och lyssna, hålla med, finnas kvar i andra ändan, vara empatisk och medkännande, även lite personlig och erkänna sin egen sorg om de frågar mig om det, ; -"ja, jag sörjer också, det gör ont, det är jobbigt men det är dig jag är intresserad av just nu". 

 

När jag därefter urlakad, känslomässigt utmattad stapplar runt på arbetsplatsen värmer det i hjärtat av alla varma kramar, all empati och omtanke mina kollegor ger mig. Några uppmuntrande ord, en hand på axeln, en medkännande blick gör det tunga arbetet möjligt att genomföra. Jag är så tacksam över mina medarbetare, vänner och själsfränder på jobbet.  

 

Solen bryter fram genom molnen, snön gör världen ljusare. Ett steg framåt, lite lättare steg men fortfarande långsamma och sorgsna steg.