I nöden prövas vännen
Under året har jag verkligen fått prövas som vän och prövat mina vänner. Jag har inte vetat hur många vänner jag haft förrän nu. Visst finns det många omkring mig som jag betraktar som vänner men jag har ju inte vetat hur MYCKET vän varje enskild person är för mig.
När något hemskt händer så prövas ärligheten, omtanken och empatin. De äkta vännerna finns där och de andra drar sig undan. Jag är överväldigad över hur många äkta vänner jag har i min närhet.
I sorgen fanns det många famnar som tog emot mig. Många telefontimmar pratades, många kramar och klappar utdelades och togs emot, många uppmuntrande ord skrevs, mycket omtankte visades.
Mitt hjärta var fyllt med sorg men även med stor tacksamhet över dem som finns kvar på jorden. De som fanns och finns kvar för mig. De som delade sorgen, som lyssnade, som tröstade, som höll om, som höll i, som höll ut.
Det fanns många stunder då jag undrade om jag någonsin skulle gå starkare ur denna smärta.
Nu vet jag att jag kommer göra det.
Jag är inte igenom det ännu men stärkt av min erfarenhet.
Min nuvarande smärta är inte lika själslig. Nu börjar min kropp berätta hur den mår. Och jag måste börja lyssna. Smärtan som jag burit på i åratal låter sig inte lindras längre.
Så svårt det är att be om hjälp fast den är nära.
Jag har upptäckt nya saker om mig själv, jag har upptäckt att gamla mönster sitter kvar, jag har upptäckt svårigheter jag inte visste jag hade.
Jag har upptäckt vad den fysiska smärtan gör med tankar, känslor och beteenden. Sedan 3 veckor så har jag utvecklat tankar, regler och beteenden kring min smärta.
Jag hade en massa katastroftankar kring att söka hjälp.
Jag har upptäckt att all min rädsla var obefogad.
När jag väl frågade om hjälp fanns det personer som hjälpte, som trodde på min smärta, som försökte hjälpa mig på bästa sätt, som gjorde sitt bästa för att lindra och bota.
Just nu vilar jag i tacksamhet!
Jag känner glädje över det som är bra i mitt liv!
Livets prövningar
Jag har upptäckt att livet skänker mig prövningar.
Områden där jag saknar kunskap och saker som jag inte vet något om får jag uppleva och skapa erfarenhet kring ( vare sig jag vill eller inte ).
Detta årets lärdom är smärtans visdom. Ihållande smärta och hur den påverkar människan.
Mitt år började med att hantera sorgen, smärtan och saknaden efter min kära väninna, kollega och mentor.
Jag fick (och får fortfarande) djupa erfarenheter om den själsliga smärta som upplevs när någon nära går bort. Den djupa sorgen och saknaden, den oerhörda smärtan i hjärtat, den oändliga förtvivlan som uppstår när man förstår att hon är borta för alltid.
Jag har också fått lära mig att smärtan förändras under sorgens gång. Den finns kvar men blir annorlunda. Den blir mer något som är en ständig följeslagare. Den pockar fortfarande ofta på min uppmärksamhet och kan golva mig utan att jag är förberedd. Det räcker med en tanke, ett minne, en låt på radion, en speciell dag, en doft som påminner om henne så är sorgen åter tillbaka och drabbar mig med full kraft. En minut eller 10 eller en timme...sen är det som vanligt igen.
Nu när tiden förflutit och det är 54 dagar sedan hon dog. Jag gråter inte hela tiden längre.
Jag gråter inte ens varje dag. Jag tänker på henne varje dag, flera gånger om dagen men kan tänka på roliga saker, kan tänka på saker vi varit med om, saker vi planerade framåt. Jag minns uttryck och gester hon hade. Jag kan reflektera och fundera kring hur det blev och att man aldrig kan veta hur det blir i framtiden eller om 54
dagar...
Jag känner att jag har skiftat perspektiv på livet. Jag har börjat att se var som är viktigt för mig i livet, vad som jag behöver lägga ner min tid på, vad i nuet jag behöver bry mig om.
Jag har börjat se vad jag inte ska bry mig i och vad jag helt kan strunta i.
Jag övar nu på att påverka mitt liv här och nu.
Vad kan jag göra får att må bra i framtiden?
Hur kan jag hantera det som varit?
Hur kan jag hantera smärtan jag bär just nu?
Det är min prövning för dagen.
Att leva i nuet och acceptera det!
En ny fas i livet
Begravningen är över. Första alla hjärtans dag har passerat och idag tackade din kära familj alla oss som på olika sätt hedrat ditt minne..
Jag och K har hälsat på hemma hos dig. Utan att du var där.
Så konstigt det kändes att se det du berättat om men att du inte var den som visade oss allt i huset. Där brukade du sitta, på den sidan av sängen låg du, det här var "ditt pysselrum", där vad bröllopsfotot. De här tapeterna hade du valt, här på altanen höll du på att renovera dina utemöbler. Allt andades dig, du var där men ändå så frånvarande. Saknaden var så påtaglig.
Din älskade flicka hade bakat kladdkaka till oss som var supergod och vi berättade om att du visat bilder på hennes fina cupkases som du var så imponerade av. Maken hade gjort en välsmakande äppelpaj så vi var mycket nöjda och mätta av godsakerna. Din fina son satt kvar länge tillsammans med oss vuxna och bara lyssnade på vårt prat om dig. Jag berättade om din stolthet över hans framsteg, hans topp prestationer, att han spelade med de äldre killarna i dalalaget. Dina barn berättade om att de ibland skrattar och har kul igen och kan svänga till att må så dåligt och vara ledsna också. De har livet framför sig.
Vi bara bekräftade det de sa och berättade om att det är så viktigt att känna det som känns och hantera sin egen sorg personligt.
På jobbet står ett nytt namn på din dörr. Kortet är borttaget på mottagningens personaltavla. Ditt journalkonto är stängt. Din mail är borttagen. Dina saker är kastade eller skickade till din familj. Du finns inte längre hos oss fysiskt.
Men du lämnar aldrig vårt hjärta.
