Sorgen som följeslagare
Jag vaknar upp efter en lång natts sömn - hoppsan, klockan är nästan 11! Fast i och för sig - jag somnade kring 3-4 snåret. Det känns för ett ögonblick skönt och vilsamt i kroppen - tills jag minns...
Sorgen slår till med full kraft - jag tappar andan! Du finns inte!..Gråten bubblar upp igen. Tårarna rinner sakta ner för mina kinder..Det får inte vara sant säger jag till mig själv för tusende gången. Men det är sant.
Axlarna skakar, kroppen spänns, känslorna tar överhand. Jag skakar, hulkar och släpper ut tårflödet.. Min älskade man håller om mig..och säger ingenting..bara finns..det är skönt..men sedan kommer min tanke:
- din familj - dom har inte dej.. och jag får samvetskval över att jag har min kära familj intakt, får dåligt samvete över att jag sörjer när deras sorg är än större och kraftfullare..
Mitt elaka jag läxar upp mig; jag har allt kvar, jag har familjen, livet, jobbet, arbetskamraterna....
Mitt känslojag säger; det skiter jag i! Jag har min sorg, den är personlig, jag har mina känslor, det är ingen tävlig om vem eller vilka som har rätt till att sörja - JAG SÖRJER!
Livet fortsätter trots att du inte finns.
Jag och K säger; "det kommer att gå men det blir tungt". Sedan gråter vi återigen en skvätt och säger - men vi vill inte vara utan dig!.
Jag är glad att jag har K som förstår och delar min sorg på samma sätt. Hur länge kommer våra familjer att orka stötta oss? tänker jag. Nu är det förståligt när bara 5 dagar har gått. Men sen - när de andra kommit vidare och lagt det bakom sig, vad händer då när jag bryter ihop i korridoren? Jag hoppas att jag/vi får stöd även då.
Du skulle sagt: - Det behöver du inte fundera på nu, ta det när/om det kommer eller blir så, du kan aldrig veta hur det blir i framtiden. - Jag vet, men tankarna plågar mig och jag vill inte vara egenterapeut och klok, jag vill bara vara i min sorg och förtvivlan just nu.
Eller nej, jag vill INTE vara i min sorg - jag vill att det inte hade hänt - att jag inte behövde sörja.!
Hjärnan går på högvarv och försöker lösa och ta bort min sorg.
Jag pendlar mellan att vara logisk och planera för framtiden - till att få dåligt samvete över att jag sörjer - till att vara förbannad över att jag sörjer - till att jag bara vill vältra mig i smärta och saknad - till att jag vill ändra det som hänt med en massa varför eller om...
Jag försöker bara inse att livet framåt blir ett liv utan dig.
Jag förstår logiskt att jag kommer att överleva, att jag kommer bära min sorg med mig i livet framöver. Jag vet inte hur det blir samtidigt så har jag aldrig tidigare heller vetat hur livet skulle bli i framtiden.
Jag har bara trott och tagit förgivet att livet blir ungefär som det varit, kanske lite bättre och sämre i perioder. Jag har varit så fokuserad på det jag själv kan göra för att påverka livet. Jag tänkte inte på hur omständigheterna i livet skulle kunna påverka mig så starkt. Som tur var så har jag har inte förutspått att livet skulle vara så här tungt just den här veckan...och framåt ..
Jag har haft dig ständigt nära och kommer att fortsätta ha dig i mitt hjärta.
Jag kommunicerar fortfarande med dig i mitt huvud. Det du lärt dig under vår tid tillsammans lever kvar med mig. Jag och K har fortfarande hjälp av dig. Du finns inom oss alla som mött dig!
Tack för att du finns och att du fanns!
Kommentarer
Trackback
