finnlyckan

Den ljuva snön har under natten nu bytt fasad och antagit en smutsig och brungrå massa.

Slask och plask istället för gemytligt snöknarr under skorna. Blöta strumpor istället för frost i ögonfransarna. Nej, det tilltalas jag inte av.

 

För en stund så dalar det goda sinnet och minnet om ljuset försvinner ett tag. Går och muttrar för mig själv, låter det dåliga vädret påverka mitt humör. Värken gör sig påmind, eländet sprider sig, känner efter och gnäller och ynkar mig, offerkoftan på - stickande och obekväm.

 

Nej, detta duger inte. Finns det något jag kan göra åt vädret? - Nej!

Blir något bättre av gnäll och offermentalitet? - Inte ett dugg!

 

Segheten i systemet är påtaglig. Mest av allt vill jag bara vända och lägga mig under täcket igen. Bromsoljan i hjärnan hjälper inte direkt till. Pallrar mig ner till frukosten, festar till med lite tomtegröt - känns redan lite bättre - för stunden, tills jag tittar ut. Det plaskar, det vita gnistrande är nu grått, blekt, brunt och grumligt. Det vackra överhänget på buskar och träd visar nu istället kala, mörka, nakna grenar som ser lika trumpna ut som jag känner mig.

Trippande steg kommer ner för trappan. Tösen söker snabbt upp min famn och vill gosa en stund. Mmmm..mysigt. Det glimmar till lite i den frusna och ynkliga själen därinne. Sitter och sniffar en stund på hennes hår. Det känns trevande bättre under offerkoftan. Dottern vill absolut ut och shoppa upp sina julklappspengar. Ja, jag har ju inte något bättre för mig än att sitta här och tjura så - "kör till", bättre att sura borta än hemma tänker jag.

 

Lillstumpan hoppar av glädje när vi äntligen ska bege oss iväg och göra slut på hennes utdelning av pengar från tomtefar. Det blir många besök i affärer med urplockade hyllor innan vi beslutar oss för att besöka "den sista affären" proklamerar jag för att denna inköpsresa ska ta slut någongång. Hon finner till sin glädje just precis de klappar hon vill köpa sig själv och belåten plockar hon upp penningarna på disken och får faktiskt en ansenlig summa kvar till spargrisen. 

 

Väl hemkommen så märker jag att jag tagit av mig offerkoftan och en begynnande önskan om utomhusvistelse har börjat ta plats i min kropp.

 

OK, nu är det säkerheten som gäller : broddar och goretex skor ska se till att jag står på benen, "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" laddas i  det ena örat, så att det andra örat ser till att undertecknad är säker.  

Slaskande och plaskande beger jag mig nerför blankisade backar, moddiga och asfaltsbeklädda vägar omvarannat. Omväxlande underlag vill jag betona. Min resa genom omgivningarna är spännande då jag är helt upptagen av vad som berättas i örat och var jag sätter mina fötter. 

 

Väl hemma så känner jag mig helt annorlunda till mods, lite uppspelt, skönt trött i kroppen och faktiskt rätt blöt om fötterna då gore texen har blivit utsliten i mina gamla skor. Min utomhusvistelse har gett mig en skönare och mer avslappnad känsla av välbehag. Borta är gnället i huvudet, offerkoftetendenserna har jag lagt bakom mig ( idag ). :-) 

 

Efter duschen sätter jag mig framför datorn och drömmer mig tillbaka till förrgår, bilderna med snöformationerna och den gnistrande snön återuppväcker friden i sinnet...så ibland är det bra att inte bara vara i nuet utan faktiskt ta hjälp av goda och givande minnen och stunder.

 

 

Använd dina goda minnen för att stärka dig, lämna det som sänker dig och ge dig en stund för att se vad som är bäst för dig just idag.

 

  

 

Helt allena börjar jag färden mot solen idag. Grabbarna fiskar och tösen är hos sin pojkvän och leker.

Jag börjar skönja solen redan på väg upp mot Gyllbergen, gran och talltopparna speglar ljuset från några försiktiga strålar av guld.

Jag och älsklingen skulle ta en tur till Gyllbergen och åka skidor. Premiärtur. Vi såg verkligen fram emot det.

Vi kommer fram och parkeringen är helt tom förutom 2 bilar med barnfamiljer. Hmm! Var är alla vasaloppsåkare en sån här fin dag?

När vi väl kom fram till spåren upptäckte vi att det var ospårat. Nåja, vi tar ett spår vi känner till så går det ändå.

Vi börjar åka och mycket snart upptäcker vi - total avsaknad av fäste..men, men vi har ju valla med oss. 

Nysnö och +1-0 var det..hmm. Maken drog på ett rejält lager, det är en utmaning när det är 0 gradigt och nysnö..

 

 

Helt plötslig var vi framme vid vårt mål. 5 km bort.! Vi hade vunnit över våra mentala motstånd och vänt det till vår framgång!

 

Nöjda och ömma i våra stakningsmuskler begav vi oss hemåt och landade i vårt hemmaspa. Vi tände doftljus och låg och tinade upp i badkaret en stund.

Det var lycka för mig den dagen!

Jag sätter mig ner tidigt på morgonen och ska landa och öva lite mindfulness.

Tar några djupa andetag, låter axlarna sjunka ner, följer mitt andetag som långsamt fyller kroppen med luft och sedan släpper ut luften uppvärmd...Så långt går det bra sen...

-Tankarnas krig startar. Jag kastas från planer inför dagen, julklappar, stressande tankar om jobbet, "hur ska jag hinna", oro inför läkarbesök, rädsla inför framtiden, "är det något jag glömt?", "hur mycket är klockan?", känslor som startar i kroppen och börjar bråka med mig..

 

Mindfulness handlar om just detta: försöka att möta dessa tankar och känslor och om och om igen omfokusera för att återgå till att endast uppleva och vara kvar i det som är nu. Det är så svårt och frustrerande! 

Jag får tankar om att jag är värdelös som inte klarar detta - möter tanken och försöker släppa den - jag omfokuserar för tusende gången.

Tittar på klockan - det har bara gått 4 minuter!!!

Omfokuserar till mina andetag - som jag uppmärksammar har ökat i tempo och flyttat sig högre upp i bröstkorgen.

Nya tankar "det är omöjligt" - "ge upp" - hjärtat klappar.

Omfokuserar och låter tankarna flöda ..ett tag

Till slut står jag inte ut längre - är okoncentrerad och ofokuserad och bestämmer mig för att avsluta mitt träningspass i mindfulness.

 

 

Irriterande svårt - men så viktigt - att uppmärksamma hur den inre världen tränger sig på och skrämmer upp hela systemet!

Vi kan inte skilja på fantasi eller verklighet så länge tankarna är dolda! Vår kropp reagerar precis som om vi är utsatta för verkliga hot.

 

Så nyttigt att uppmärksamma detta. Min beslutsamhet att öva mindfulness mer regelbundet har ökat.. motståndet till att öva har också ökat!!..

Bra! Jag gillar utmaningar !

 

 

 

 

Det är inte lätt att leva i vår värld där media på olika sätt berättar för oss att vi inte ska vara nöjda med oss själva, det vi har och kvalite´n på våra relationer.

 

Reklamens budskap är: var aldrig nöjd och visar lyckliga människor som har just det som vi människor borde ha.

Det är lätt att smittas av missnöjdhet, en vilja att ha eller känna annorlunda och då lockas man lätt av quickfix i form av prylar, viktminskningsrecept och resor som borde upplevas.

 

- Det är en individuell upplevelse som bara du själv kan beskriva eller kanske behöver öva på att sätta ord på!

 

För mig är lycka en flyktig förnimmelse av välbehag som jag späder på med positiva tankar. Lycka är ett läge som jag själv skapar - eller strävar efter.

För att jag ska känna glädje behöver jag dessutom veta vad som är glädjefyllt, och det kräver tid och reflektion.

 

Jag har upptäckt att jag inte stannat upp tillräckligt, inte frågat mig själv vad som är njutbart och vad det är jag vill uppnå eller ha. Jag har därför många gånger ramlat ner i konsument träsket - handlat för att fylla på en känsla av välbehag eller ta bort en tomhetskänsla - vilket aldrig har gett mig den lycka jag har förväntat mig. 

 

 

När jag tänker tillbaka på livet så blir jag rädd över alla de år som jag bara rusat igenom utan att jag stannat upp och fråga mig vart jag är på väg.

Jag känner sorg över mina "förlorade år" - av stress och självutplåning.

Jag känner skam mot mina nära som jag försakat under min strävan efter att duga.

Jag har missat att leva i nuet med mina barn och min älskade man. Jag har istället försökt nå lycka genom prestationer och pengar. Jag har flytt från min rädsla att inte vara någon om jag inte gör något - hela tiden.

 

Idag strävar jag efter ett tydligare mål - där jag beskriver för mig själv vad jag behöver för att komma framåt. Idag jobbar jag utifrån mina värderingar anser är rätt. Visst förlorar jag mig själv under resan ibland - ramlar ner i stress - undviker att stanna upp eftersom tiden är pressad - men idag gör jag det mer medvetet. Jag vet att jag går av min väg mot målet och försöker att låta mitt stickspår bli kort och att jag så snart som möjligt tar mig upp på vägen mot mitt mål igen.

 

Det tar tid och gör ont att förändras.

Det gör ont att se det man ställt till med under vägen.

Det är värt all möda att återerövra livet igen.

 

Jag ser nu min väg. Min strävan och dörren till min lycka. 

 

Att leva, att känna och uppleva allt man har runtomkring sig. Att se alla upplevelser som pusselbitar i livets strävan mot lycka eller välbehag. Att veta att jag duger för att jag finns, inte för allt jag gör. Livet har en mening, det är jag som bestämmer vilken meningen är just nu. Det är mitt val - fast ibland behöver jag hjälp att finna mina möjligheter, ibland behöver någon berätta och stötta mig på min väg. Jag är tacksam över att jag idag vågar behöva andra, jag har till och med rätt att få hjälp och det är helt i sin ordning.