finnlyckan -

Livet en uppförsbacke?

Sorgen sveper in likt en fuktig dimma en tidig morgon för att under dagen avta och framåt kvällen åter ta plats lik en fuktig filt över axlarna.

Sorgen bränner bakom ögonen tills den briserar fram i en flod av tårar över ansiktet. Efter ett tag släpper knytnäven i halsen och tyngden över bröstet lättar för stunden.

På väg uppför livets branta, sorgsna backe bränner det i kroppen, svider í bröstet och just i stunden känns livet outhärdligt och bestående. Då finns ingen insikt om att toppen är nära och därefter kommer nedförsbacken.

När jag väl nått höjden breder det vida landskapet ut sig under mig med en vidunderlig utsikt som belöning. Det som nyss var tungt, jobbigt och oöverstigligt upplevs med nytt perspektiv. Jag betraktar min resa, min ansträngning och upplever friden som resan gav mig. Skördar belöningen av att lyckats övervinna mitt motstånd, min smärta och mina hinder. Vinsten av min strid.

Landskapet breder ut sig och anspänningen i kroppen byts ut mot avspänning och frid. Något nytt föds i bröstet. Lite ovant tar en ny känsla plats i mitt inre. Lite brusande, kittlande och ovant tar den sig in. Länge sedan jag kände den. Kommer knappt ihåg när den tog plats i mitt bröst sist. Den har ibland svept in och nätt och flyktigt gjort ett besök.

Den fladdrar in och ger sig till känna.

Vad var det nu den hette?

Jag har många namn för min förnimmelse och jag kallar den för glädje, lycka, frid.

Den stannar till och ger mig kraft och energi. Axlarna åker ner, andningen lugnar sig, klumpen i halsen försvinner. Jag ..kan..andas! Drar några djupa andetag och njuter av luften som passerar genom kroppen.