Förlåtelsens läkande makt
Vi har alla fel och brister och ofta gör det ont att se dessa.
Jag lever inte som jag lär alla dagar .....och om jag ska vara ärlig så lever jag aldrig fullt ut som jag skulle vilja leva.. Hur kan det komma sig?
Ofta faller det på att jag har så svårt att förlåta mig själv för min ofullkomlighet.
Att jag inte lever som jag tänkt mig göra.
Att jag inte agerar som jag tycker jag borde gjort.
Att jag inte är i nuet.
Att jag beter mig illa mot mina älskade.
Att jag anser att jag inte är bra nog på alla sätt och vis.
I nästa stund så bannar jag mig för att jag förbannar mig och inte förlåter mig själv.
Jag glömmer att jag bara är en människa. Att vara en människa innebär ingen tävlig om att vara perfekt på alla sätt. Det innebär att jag är den jag är och gör det jag gör
..det viktigaste är att jag finns till...jag lever..jag gör mitt bästa genom att vara mig själv..och försöker ständigt att utvecklas som människa.
Jag kan inte bli omtyckt av alla eller göra allt rätt - eftersom mitt "rätt" kan vara fel för andra. Hur jag än agerar så kan andra ändå tycka illa om mig.
För mig handlar livet om att försöka leva efter sina värderingar och stå för dessa. Etik och värderingar är viktiga ord för mig. Ibland får jag lov att göra andra besvikna eftersom jag inte kan trampa på mina egna värderingar. Ibland måste jag bryta regler för att stå för min etik.
Tyvärr så händer det att jag även går emot mina värderingar och min etik.Till exempel när jag uppslukas av något jag gör - så tappar jag ibland mig själv - mitt nu - min värdegrund..kan blir stressad, glömma tiden eller snäsa åt mina älsklingar.
Tankar kommer och stör och jag reagerar på känslan som föds av negativa tankar - utan att se konsekvenserna av mitt handlande...förrän efteråt.
Jag gör då min omgivning och mig själv besviken.
Jag är min största kritiker. Jag har ofta svårt att förlåta mig själv för att jag är mänsklig och kräver att jag ska vara ofelbar. Tankar som : " jag borde......, jag måste...., att jag alltid...." plågar mig och ger mig ständigt dåligt samvete och skam över att jag inte är bättre än jag är.
Kuvad av mig själv sjunker jag ner i min självömkan en stund och energin och kraften försvinner i ett nafs.
Någonstans inifrån viskar en röst: "släpp grubblerierna" och uppmanar mig att finna NUET igen. Kliva ur känslan som min inre kritiker väckt.
Det är dax att förlåta mig själv för att jag bara är människa - Och tacka mig själv för att jag är just .......bara en människa.
För det är ju det jag vill vara... människa, duglig, värd att älskas som jag är..
..och jag behöver åter acceptera och älska mig själv för att sedan kunna ge energi och kraft till andra..
Jag kliver ur min offerkofta idag och bestämmer mig för att förlåta mig själv..idag igen! och imorgon igen..
Ett spirande ljus dyker upp i mitt bröst....... och sakta fortsätter jag framåt...
Förlåter mig, accepterar och älskar mig för att jag är och finns idag.
Och imorgon är en ny dag med nya möjligheter.
Tack för livet idag
