finnlyckan

Gårdagens samtal med sorgebesked sitter i kroppen. Det är som träningsvärk som inte släpper. Som en tyngd över bröstet, som en klump av illamående i halsen, som en tung rustning som tynger hela kroppen ner mot golvet. 

Har jag härdats?

-Jag vet inte?

Samtalen som jag har framför mig ter sig fortfarande skrämmande. Som en dörr långt ner i källaren som jag inte vet innehåller bakom, som jag osäkert och oroligt närmar mig.

Inför varje samtal förbereder jag mig; läser in vad som jag kan vänta, tar på mig den mjukaste och försiktigaste rösten, talar långsamt och lågmält, lyssnar på reaktionen i andra ändan.

 

Hela tiden sitter klumpen i halsen och gråten i bröstet, mellan varje samtal tar jag luft - släpper ut det som behövs för att sedan ladda om till nästa.

 

Nej, jag känner mig inte härdad, men lättad för varje samtal jag har bakom mig. För att jag klarade det utan att bryta ihop i luren på dem. För att jag stannade kvar trots en stark önskan att fly. För att jag har ett samtal färre på min lista. 

 

Jag vaknar med kroppen på helspänn, käkarna i kramp, hjärtat bultande och huvudvärken ständigt närvarande. Alltså en vanlig dag det här året.

Som jag inte vet något om .. så hur ska jag kunna veta om detta härdar då jag inte vet hur framtiden blir?

Jag väljer att tro att jag går starkare framåt när det värsta är över.