Min blogg en sanning?
Min blogg är ingen sanning - det är en beskrivning av mina ögonblicksbilder av livet.
Jag har blivit ifrågasatt över det jag skrivit, andra har undrat över hur jag kan vara så utlämnande, hur jag kan våga skriva sanningen om mitt liv.
Mitt svar är att jag beskriver bara mina tankar, tolkningar och känslor såsom jag upplever dem i det ögonblick jag skriver dem. Det är ingen sanning bara min bild och tolkning av mitt nu. Mitt ögonblick.
Vad jag än skriver så är det min egen uppfattning om situationen som jag beskriver - inte hur det egentligen är utan hur jag ser eller upplever det just nu.
Den bilden kan förändras efter 5 minuter, några dagar, några månader eller år. Minnet bleknar och förändras så fort vi åter igen tänker och minns. Vi kan aldrig veta sanningen - bara vår upplevelse av situationen. Vår egen "sanning och verklighet".
Mina chefer hade läst min blogg och visste då hur dåligt jag mådde. Mycket omtänksamt men inte helt rätt.
Jag skriver när jag behöver känna, bearbeta, lämna saker bakom mig. Jag skriver av ren egoism - jag skriver av mig, jag vill förklara för mig själv hur mitt ögonblick känns just för stunden - det är det enda jag beskriver - hur jag ser på nuet.
Och nuet finns bara - nu. Och hoppsan, då var nuet borta och ett nytt nu är påbörjat.
Jag beskriver inte livslångt lidande när jag skriver att jag just nu har avgrundsdjup sorg eller förtvivlan - jag bara beskriver en känsla och en upplevelse jag för stunden bär - den kan vara kvar i sekunder, minuter eller timmar men oftast bara i några ögonblick. Ibland är det återkommande stunder som återkommer under dagar, veckor, månader och år. Men det är aldrig likadant eller bestående.
Min blogg är min ögonblicksbild - inte den ultimata sanningen!
Om ni lider av det jag skriver - läs inte!
Om ni söker sanningen - ni kommer inte hitta den i min blogg!
Jag beskriver mina ögonblick ur mitt perspektiv!
Att fortsätta leva efter att döden och sorgen hälsat på
Flera gånger under senaste månaderna har jag fått frågan; hur orkar du? Jag har även frågat mig detta själv om och om igen.
Svaret är enkelt - Jag har inget val.
När döden upprepade gånger hälsar på så upptäcker man att man inte kan förbereda sig på döden. Fastän jag under de senaste 10-15 åren visste att fars tid var utmätt och att hans hjärta troligen bara skulle ge upp och stanna för gott någongång så var jag ändå inte beredd.
Jag har under årens lopp grubblat på hur det skulle bli. Om han skulle vara ensam, om det skulle bli dramatiskt, om mor skulle vara ensam hemma när han gick bort, om det skulle vara otäckt, om han skulle hosta ihjäl sig eller om hans hjärta skulle stanna eller om hans diabetes skulle ge honom koma eller om han skulle dö i någon infektion men mina grubblerier var inte till någon hjälp när det väl hände.
Han bara dog och döden var ett faktum och bara att acceptera.
Någonstans är jag tacksam över att jag under året som gått har fått öva en massa på sorgearbete. Jag räknar tillbaka 1 år och upptäcker att 8 stycken nära bekanta och släktningar har gått bort. Det har varit klasskompisar, föredetta grannar, nära vänner, föredetta arbetskamrater, kompisar, körsångare, nära släkt som har gått bort och bara 3 av dessa var förväntade dödsfall.
Min älskade man fick en hjärtinfarkt och var nära att mista honom då han fick hjärtstopp.
Min kropp har sagt ifrån i form av olika smärta och sjukdomar flera gånger.
Jag har blivit sviken av sådana som jag trodde var mina vänner och jag har blivit orättvist behandlad.
23 arbetskamrater har slutat på min arbetsplats vilket har lett fram till ständiga separationer och förluster. Vi har bytt chef 3 gånger under det senaste året. Vårt företag står under rekonstruktion. Mina båda närmaste arbetskollegor försvinner - den ena dog och den andra slutar snart sin tjänst.
Jag har fått plötsliga och negativa besked som skakat mig om och om igen. Jag har gråtit floder och undrat om jag kommer överleva detta, jag har förbannat döden och orättvisan, jag har misströstat i stunder av svår själslig smärta.
Jag har blivit förvirrad av smärtan, jag har också varit jobbig att vara nära - bitter och grinig, jag har inte orkat vara en bra mamma/ fru/god vän och arbetskamrat alla dagar, jag har ältat och gnällt, jag har fastnat i min bubbla av minnen och grubblerier om framtiden, jag har grubblat i timtal om varför det hände - hur kunde det hända, hade jag kunnat göra något, hade någon annan kunnat göra något för att hindra det, jag har bönat och bett om frid.
Men jag har också fått en massa stöd, kärlek, omtanke, värme, kloka ord, kramar, famnar från många. Jag har även upptäckt hur många vänner jag har, vilka otroliga kärleksfulla vänskapsband som finns runtom mig. Jag har mött en sådan generositet av värme. Jag har fått nya vänner och nya insikter om vilka som är verkliga vänner.
Jag har fått en massa nya arbetskamrater som tillför mycket till verksamheten. De kommer med nya tankar, erfarenheter från andra verksamheter, de har en ny blick och perspektiv på vår verksamhet och tar med sig nya kunskaper till vår arbetsplats. De kommer med stort intresse för verksamheten och inspirerar med framtidstro. Nya vänner att skapa nya minnen tillsammans med.
Jag har upptäckt att mitt arbete har tagit mycket kraft och att jag inte kan lösa alla problem själv - så det är bäst att bara släppa det jag inte kan lösa och fokusera på det jag själv kan ta ansvar för och lösa. Jag behöver inte oroa mig för det jag inte kan göra något åt.
Min familj och min hälsa är det viktigaste jag har. Jag behöver låta min tid ägnas åt dem och hälsan.
Jag har upptäckt en massa hos mig själv under året som gått - både bra och dåliga egenskaper. Jag kan samtidigt bära både styrka och sårbarhet, glädje och sorg, empati och cyinsm, envishet och uppgivenhet, ärlighet och oärlighet, ansvarstagande och ansvarsbrist.
Jag har en envishet som ibland skadar och ibland härdar.
Jag behöver fortsätta att minnas vad som är viktigt i livet och välja utifrån min värdegrund.
Lev varje dag som om den vore den sista - Vi vet inte när den sista dagen kommer!
Tack för att du gav mig mitt liv, pappa!
Jag är så tacksam över att du fick sluta ditt liv hemma med din älskade familj i Rommeholn. Jag visste inte att du var på väg att lämna oss när jag träffade dig på din födelsedag på söndagen när du fyllde 72 år.
Jag missade festen men åkte till dig efter kioskjobbet och vi fick en stund bara du och jag när vi småpratade om lite av varje.
Du var mycket piggare än jag sett dig det senaste året. Du var glad och positiv. Du hade inte ens stödkragen på dig. Du satt upp och vi språkade lite om frågesportsprogrammet som surrade på tv.
Som alltid när du och jag träffades så berättade du lite om dina symtom och sjukdomsproblem. Du berättade om att du natten innan hade haft hjärtrusning och svimningskänsla och därefter blev sjöblöt av svett och skakade i hela kroppen.Jag sa att det oroade mig och lät som om du hade haft ett kort hjärtstopp och att det borde tas på allvar. Du skrockade och sa att du mådde bra och jag fick väl berätta för mor så att hon kan ringa om det blir så igen - för det är ju svårt att ringa om man har hjärtstopp!. Du log och lugnade mig om och om igen att du mådde bra.
Som en omtänksam gest gjorde du lite päroncider till mig på din favoritpryl Sodastream och jag berömde den och vi fnissade lite tillsammans. Den gesten var kärlek för mig.
Du var fin och uppklädd dagen till ära och berättade om alla gratulanter som tittat förbi. Du läste Facebook- kommentarerna som hyllade och grattade dig. Du berättade med glädje om ditt jam med barnbarnen och kompisen Kjell.
Du satte på dig ponchon och gick ut en stund på trappan och tog en rök.
Jag visste inte då att det var sista gången jag pratade med dig.
Jag var så trött efter dagen som varit och lämnade dig och mor och moster vid 21-tiden på kvällen för att orka med morgondagen.
När jag åkte hem hade jag en glad känsla i kroppen och var tacksam att jag hade tittat förbi efter kioskjobbet den dagen.
Jag hade otroligt svårt att somna den natten, jag brukar bara lägga mig och somna direkt men denna kvällen var det oro i hela kroppen. Jag gick till slut ner och tog en kopp varm choklad som brukar hjälpa. Somnade kring 1-tiden.
När telefonen ringde 02:32 förstod jag innan jag svarade vad som hänt. Det jag fruktat hade hänt..du hade lämnat oss.! Moster Keta fick den tunga uppgiften att ringa alla barnen. Det tog 39 sekunder att få telefonbeskedet och jag hoppade i kläderna innan samtalet var avslutat. Jag åkte direkt hem till mor och Keta och mötte upp med mina kära syskon och flera av barnbarnen.
Vi tog lång tid på oss att ta farväl av dig. Jag satt hos dig, höll din hand, strök din kind, grät och pratade med dig flera gånger under natten. Vid 9-tiden fick begravningsbyrån hämta dig då vi kände att vi var klara med vårt farväl av din kropp. Själen hade redan lämnat kroppen. Du fanns inte längre.
Jag är tacksam för alla fina stunder du givit mig och framför allt ; du gav mig mitt liv!
Vila i frid pappa och "spela häcken" av änglarna!
Du lever kvar i mitt hjärta för alltid!
