finnlyckan

 

Sorgen sitter djupare ner i kroppen när den kommer. Ända nere från magtrakten börjar den och det är som ett vacuum som briserar av smärta och saknad när den ger sig tillkänna. 

Jag har inte klarat av att ringa hennes käraste man på några dagar, rädd att störa, rädd att inte kunna hålla mig lugn och bara hjärtskärande skrika och gråta. jag har skickat några sms..känner mig feg och svag och har skuldkänslor över att jag inte tar mig tid och mod till att stötta hennes närmaste..

 

Skickar ett nytt sms och lovar att ringa i morgon. klockan är ändå kring 23 och det känns inte rätt att skaka igång hans känsloliv strax innan han ska sova..Han har nog med problem ändå.

 

 En del av mig har förstått att hon är död och att hon har lämnat oss och nu börjar den delen att reagera; stretar emot, vill inte, orkar inte ta in det. Det tunga i bröstet släpper inte. Jag låter det få finnas - och det stannar kvar som en molande värk, en tatuering av smärta och längtan. 

Jag och K skrattar och gråter om vartannat. Det är skönt att bara få vara som jag är med henne..hon förstår och gör likadant. Hon mådde lite bättre idag, tyckte hon..jag mådde inte lika bra, men mår kanske bättre i morgon.

 

Jag känner mig tråkig och ensidig som ältar min sorg, som känner och lider. 

Jag är rädd att de inte står ut med mig och mina svängningar. Jag försöker dölja det. Låtsas vara glad. Tittar bort och går undan när det rinner över. Men det räcker med en kram eller en klapp så brister det. På något sätt har jag svårt att acceptera min sorg, jag skäms lite att jag känner så mycket. Men klandrar ingen annan för deras känslor. Märkligt.! Att börja sparka på sig själv i detta läge är inte snällt - fy på mig! 

 

Jag har lättare att känna när jag skriver. Lättare att släppa fram, i min ensamhet, när de andra har lagt sig, när inga andra tar skada, hoppas ingen tar skada av att läsa, eller struntar i att läsa om det är för jobbigt. Du har ett val, du behöver inte läsa, eller tycka något om mig eller mina känslor. 

 

Jag skriver av helt egoistiska skäl; för att känna, släppa ut, erkänna, se känslorna, uppleva det som finns inne i mig, låta det sippra ut, rinna ur, släppa på trycket. Jag skriver för att inte gå sönder mer, värka hål, bryta ihop, stressa sönder mig. Förlåt mig för att jag tar min plats i mitt forum, att jag berättar om min smärta..Jag behöver det. Jag tänker fortsätta med det, vad någon annan än tycker.