JAG ÄR BEROENDE
Första steget är att erkänna beroendet.
Det går inte längre att dölja, jag måse inse att jag inte kan fortsätta så här.
Skammen är stor inför erkännandet.
Jag har länge dolt det, jag har smugit, gömt och undvikit ämnet. Jag kan inte fortsätta så.
Jag har tagit till det när jag varit ledsen eller glad, pigg eller trött, haft roligt eller tråkigt.
Jag har ibland grundat innan festen, haft med mig i väskan och smygit då skammen skulle vara stor om de började tycka illa om mitt intag.
Jag har blivit både uppvarvad och trött, kännt mig rofylld och ångestfylld, kännt mig glad och ledsen.
Ibland har ångesten startat intaget - ibland har intaget givit ångest ( oftast har det gjort det.) .
Jag har om och om igen lovat att det var sista gången. Nu ska jag sluta.
Barnen har förstått att jag inte har kontroll - de litar inte längre på mina ord - "det här var sista gången".
De skrattar hånfullt att "det har de hört förut".
Nu är det nog, nu har det gått för långt.
Jag har alldeles för länge blundat för konsekvenserna; Min labilitet, min ångest efter intag, mina djupdykningar när det går ur kroppen, min irritabilitet när jag inte får det, min övervikt som ramlat på mig, min inaktivtet, min ovilja till förändring - ja, listan kan pågå i evighet.
Jag kan till och med se ett mönster i släkten, problemet finns hos många i min närhet. Vissa erkänner det andra låtsas som om det är helt normalt.
Dagligen försöker jag hjälpa andra i liknande sits. Så klokt jag talar till dem. Varför inte göra samma sak själv?
I en månads tid har jag talat negativt till mig själv, jag har skällt och förmanat mig, jag har sagt "nu ska jag skärpa mig" för att sedan trilla dit om och om igen. Jag har levt perioder helt rent - och mått förträffligt.. Det vill jag känna igen..Mitt enda hinder är: Jag själv!
Vill jag verkligen detta? Klarar jag det? Oron stiger i bröstet! Vad ska jag då göra om jag känner ångest, om det är tråkigt, om jag är ledsen eller glad? Hur ska jag då fira något.?
Jag vet att jag kan, har gjort det förut. Men rädslan är stark. Och även sorgen..att leva utan..resten av livet.!
Det känns för långt, för svårt!!!
Jag tar en dag i taget!
Jag har stöd från omgivningen! - Och det behöver jag!
Jag börjar idag!
Jag ska vara utan GODIS OCH GODSAKER idag!
Jag lovar inte att jag klarar det hela livet men idag väljer jag att vara GODISFRI!
Inte en enda godisbit, inte en enda kaka, bulle eller tårtbit. Det få vara nog med alla undanflykter. Nu är det ute bland allmänheten Ni kan hjälpa mig i detta. Säg åt mig om ni ser mig smyga med något sockersött!
Våga konfrontera mig - mitt beteende måste få ett slut!
Jag ser fram emot dagens godisfrihet och vet att det kommer att ta tid att lyckas, att acceptera livet på detta sätt. Jag är inte säker att jag klarar det fullt ut men jag bestämmer mig att lyckas idag.
Jag är inte mogen att bli en helt sockerfri LCHF:are men under har skett även i modern tid.
Dagens ord:
Fundera på vad du behöver förändra för att må bättre.
Skjut inte detta framför dig - börja redan idag!
Bestäm inte för långt fram, ta en dag i taget!
Gör förändringen i delar - i små steg så att du kan lyckas, varje dag!
Små steg framåt är början till det du vill uppnå.
Ta emot hjälp och involvera dina familjemedlemmar och dina närmaste i ditt förändrings arbete!
Förlåt dig själv!
Lycka till!
Ska gå och ta en slät kopp kaffe utan kaka. ;-) Och njuta av vårens antångande!
