finnlyckan

Sitter inomhus, ser de efterlängtade solstrålarna våga sig ner till hustaken i byn. Längtar ut..

Temperaturen ligger kring -20 grader. Det svider i luftrören när jag drar in den kalla luften på väg fram och tillbaka från postlådan.

Jag tar små myrsteg som ändå ger mig hjärtklappning och andfåddhet. Influensan vägrar släppa greppet om mig. Den trivs med att invadera min kropp. Den flyttar sig gång på gång. Den började i leder och muskler, gav mig feber och nu har den satt sig kraftfullt i halsen och bröstet. 

Det känns som om det sitter en tjock heltäckningsmatta av slem längst ner i lungorna. Det gör ont att hosta då man river i den såriga halsen. 

Suck! 

Längtar efter kraft och energi. Saknar den sköna naturens helande kraft. Vill ut och känna luften mot huden igen.

Tålamodet tryter, rastlösheten är ett faktum. Jag aktiverar mig en stund med vanliga hemuppdrag som disk, tvätt och upptäcker snabbt energilösheten. Jag måste vila mellan varje aktivitet som om det vore en stor prestation. Jag vill inte riktigt godkänna virusets effekt på min lekamen. Jag kämpar och strider mot mina symtom utan nämndvärd effekt. Återigen minns jag att det är bättre att kapitulera än att strida mot saker man inte kan förändra. Just ja.

Lite besviken och muttrande accepterar jag faktum - jag är fortfarande sjuk. OK.

Tunga steg styr mot sängen återigen. Seså! Upp med hakan - så illa år det inte! Bara en liten förkylning som kommer att gå över.

Jaja - som en trotsig 4-åring med stor underläpp surar jag en stund - tills jag tröttnar - för det var ju ganska trist.

Efter ett tag känns sängen varm och gosig, glider ner mellan täcket och pallar upp en massa kuddar under mig. Slår på TV och ÄGER dosan för en gångs skull! Zappar hur mycket jag vill, tittar på sådant som resten av familjen ofta suckar åt. En liten spirande känsla av välbehag börjar ta plats i bröstet. Jag mojsar ner mig ännu mer i täcket och känner plötsligt att det faktiskt ÄR mysigt, härligt här i sängen. Visst är influensan kvar på besök men han kommer snart att ge sig av, jag låter honom vara kvar tills han är klar - Tänk var mycket immunförsvar jag bygger just nu - nu tar det minst 20 år till nästa influensa.

Se där solen skiner ännu mer, den värmer till och med.

Tack för det! 

Influensa! Pust! Finns det verkligen något man kan lära sig av det?

 

Nummer 1- öva på att möta smärta.

Jajamensan det har jag fått öva.

* Märkligt nog upptäckte jag att smärtan inte var konstant utan mer dynamisk.

* Ibland hade jag ont av att jag tänkte på hur ont jag hade.

* Ibland var smärtan skarp och skärande för att senare vara molande och diffus.

* Jag ojade mig och vaggade för att lindra smärtan - men vet inte om det direkt var effektivt mer att skifta fokus från virusets angrepp på kroppen.

* När jag väl släppte in smärtan så avtog den - för att tyvärr flytta sig till en annan kroppsdel men ändå ; den försvann från första.

* När mina tankar var kvar på förra smärt-stället så lade jag nästa smärtupplevelse uppepå nästa - alltså upplevde jag mer smärta fastän föregående smärta avtagit.

* Mitt lidande blev större så länge jag fortsatte och tänka, värdera och negativt fokusera på det som gjorde ont.

* När jag väl kapitulerade för smärtan så mildrades den och jag försökte istället göra annat än bara tänka på min smärta.

 

Kände direkt efter Kebaben att magen inte mådde så bra. Äh, det är nog bara inbillning. Jag gick och la mig för att vila bort obehaget. Jag kände mig trött och hade huvudvärk bortsett från illamående och ont i magen. 

Hela natten låg jag och vred och vände mig, stånkade och stönade och försökte hitta en ställning för att magen inte skulle göra ont eller att illamåendet skulle öka. 

Tog flera vändor till toaletten för att hoppas att det skulle bli bättre om jag satt där en stund - nä, inte bättre.

 

Gubben kom in med en "spyhink" innan han drog till jobbet tidigt på morgonen..Ojojoj vad det är jobbigt att vänta på att spy. Jag försökte finna alla möjliga trick för att slippa allt obehag - fosterställning, på knä med huvudet i kudden och rumpan uppåt, på rygg med knäna mot magen - nä - inget resultat varken åt det ena eller det andra hållet. 

 

 

Nu har jag försökt allt - tänkte jag - allt för att ta bort obehaget eller må mindre dåligt..på kort sikt.

 

Hela min kropp berättade ju för mig att jag hade något i magen som gjorde mig illa och hela tiden försökte jag att dämpa dess röst.

Inte en enda insats för att försöka må sämre - alltså få ut eländet ur kroppen. Mycket motvilligt gav jag upp kampen, kapitulerade mot kroppens vilja att rensa ut systemet.

 

Det enda jag inte försökt var just att verkligen må illa - låta det finnas i kroppen - låta processen ha sin gång. 

Det var som trolleri - tog inte mer än några sekunder innan det gav resultat.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag grabbade tag i hinken och drog till toaletten och äntligen kom eländet upp ur magsäcken och ut ur systemet.

 

 

Det var vidrigt, obehagligt, äckligt i en kort stund....men sedan kom befrielsen!

Jag mådde bättre, inget illamående längre, visst lite sargad i magen och trött men illamåendet var försvunnet.!

 

Återigen fick jag ett bevis på att det är bättre att må dåligt på kort sikt bara det för med sig att man mår bättre på lång sikt. 

 

Det är något jag ska fortsätta öva på idag - får se hur mycket som blir gjort av alla obehagligheter ;-)

Tänk så ofta som man fastnar i sina egna negativa värderingar och terroriserar sig själv med en ström av tråkiga och negativa tankar. Hela kroppen smittas av destruktiviteten i den malande massan av negativism.

 

Arbetsveckans sista dag gjorde mig trött och sliten och tankarna var förmörkade.

Jag såg därför allt utifrån den känslan jag bar i kroppen; negativt, nedvärderat och trist.

 

Det var bäddat för trubbel.

 

Min hjärna var förmörkad av negativa tankar om mig själv och omgivningen och humöret blev därefter.

Axlarna upphissade till öronen, käkarna sammanbitna och den negativa scannern påslagen på full volym.

Tankeflödet i min hjärna var elakt och överdrivet negativt.

 

Hela min kropp var redo för attack och försvar.

De närmaste råkar alltid mest illa ut. Älsklingen ville ha ett litet samtal med undertecknad och jag gick genast till attack och försvar. Min hjärna var inställd på att till varje pris försvara mig och attackera tillbaka.

Behöver jag säga att strategin inte var speciellt verkningsfull?

Nu hade jag ( eller vi ) lyckats med bediften att se till att båda var förlorare. Ingen gick vinnande ur matchen. Båda gick åt varsitt håll och surade över att de inte fått den andre att inse vem som hade rätt, vem som vann matchen och slapp skulden och ansvaret för bråket som uppstått.

 

De negativa tankarna bildade maratonlånga tankesnurror som bara spädde på eländet.Jag tänkte att jag hade rätt och att det var jag som var sårad och besviken. Jag grubblade över hur jag skulle kunna förändra den andre parten i målet. Så att jag själv slapp göra någon förändring. Då minns jag plötsligt:

 

Just  ja - en tanke är bara en tanke och den enda som lider av den är jag.! -och kanske omgivningen om jag fortsätter sura!

Ska jag då fortsätta tänka mina trista och negativa tankar?

 

 

Nej, den vill jag ta bort...

hmm nej, vänta - vi kan inte ta bort tankar eftersom hjärnan är till för att producera dem.

Men hur ska jag kunna förändra tanken?..

 

Jo just ja - jag kan inse att det bara är en tanke, jag kan titta på tanken och acceptera att den finns, att jag inte kan ta bort den men jag kan ändra mitt sätt att hantera den.

 

Jag kan se mina ologiska, ej hjälpande tankar som löv som flyter fram i bäcken som porlar..

 

 

De finns där, olika färger och former, de ger mig olika känslor beroende färg, form, minnen och tolkningar. Jag kan inte välja vilka som kommer utan acceptera att de kommer, jag ser dem och jag släpper dem och låter dem flyta förbi.

 

Jag ser bäcken med alla löv som forsar förbi...jag förstår mig själv.. varför det blev som det blev, hur jag kunde påverkas som jag gjorde..

Min besvikelse och bedrövelse över att inte vunnit matchen är inte längre lika påtaglig.

 

Jag känner en spirande empati för min motståndare helt plötsligt..

 

 

Ojoj..vad stort allt blev, förstorat och överdrivet. Känslan var stor och stark, tankarna spädde på eländet men orsaken var fjuttig från mitt håll..

 

 

Skammen efter insikten..

Jag kan bara ta min del av ansvaret och tänker göra det - snabbt!

 

 

Skrider snabbt till verket och bekänner min skuld.

 

 

Hittade fina kloka ord som jag ska komma ihåg framöver:

 

 

 

Luften känns plötsligt lättare att andas och hjärtat har äntligen förvandlats från sten till kött och blod igen.