finnlyckan

Jag ställde klockan på ringning för att kunna masa mig upp i tid. Jag kan sova hur länge som helst ..när jag väl somnar.

Huvudvärken är min ständiga följeslagare och det lilla illamåendet och ångestklumpen i halsen. Ändå kändes dagen lite bättre. Inte så många gråtattacker. Men en massa grubblerier.

 

Jag försöker finnas för min fina familj, försöker vara glad och sprallig men jag lyckas inte så bra. De förstår mig.

 

Jag tog en långpromenad med min älskling och pratade om allt som behövde pratas om. Tankar som snurrar, känslor som pendlar, kroppen som är trött och tung. 

 

Det är en prestation att laga mat, vara kreativ i hemmet, göra "nytta". Är så splittrad och ofokuserad, glömmer om jag druckit kaffe eller inte, hängde jag tvätten? diskade jag klart? Tålmodigt berättar gubben att ja, jag har druckit kaffe, nej jag har varken hängt tvätten eller fixat disken och erbjuder sig snällt att göra det - men jag lovar att jag ska fixa det - snart....

Mödosamt gör jag en gnutta nytta för dagen. Det känns skönt eftersom jag måste ägna hela min uppmärksamhet till det jag gör - alltså slipper jag tänka och känna så mycket.

 

Jag pratade med maken till min ängel idag. Han har överlevt även denna dagen och är tacksam för det. Jag håller tillbaka min gråt för att inte ge mer sten till bördan. Han visar orimlig styrka. Han visar tacksamhet över all kärlek och omtanke han fått från så många. 

 

Pratade med K som är i samma stadie som mig - har lyckats ta itu med rensning och hemfix som legat över henne. Haft en lite paus..gjort lite annan än gråtit. Hämtat kraft. Vi ältar och grubblar lite högt tillsammans och lovar att vi ses i morgon och fortsätter vår sorgeprocess.

 

Efter en stund pratade jag även med min bästis. Skönt att höra hennes röst, hon vet ju inte vad jag går igenom men är logisk och förstående, visar empati och medkänsla. Hjälper mig hitta tillbaka till verkligheten. Ger mig tröst i eländet. Vi har en date på söndag som jag ser fram emot - så skönt att träffas igen.