Dvala
Jag är som en zombie eller autopilot som tar mig för med allt som ska göras.
Sover knappt, svårt att komma till ro men ändå inte en massa ångest eller gråt.
Känslorna har inte slagit rot ännu eller kommit upp till ytan.
En gnagande oro är ständigt närvarande i bröstet. Saknar honom - men han lever!
Tomt och annorlunda. Han har ju varit bortrest förut men nu känns tomheten i sängen och hemmet mer påtaglig och ledsam - som ett vacuum.
Träffade honom idag. Han verkar starkare men trött. Han hade haft många besök. Han gråter av lycka över sina underbara vänner, allt stöd han fått. All omtanke, alla fina hälsningar och kärleksbetygelser betyder så mycket för honom.
Mitt i all sorg och förtvivlan föds hoppet. Glädjen över livet. Förväntan över att det finns mer att hämta och att möjligheten till ett bra liv finns kvar. Att snudda vid döden har ökat livslusten och en önskan om att ta vara på det vi redan har. Det som redan finns.
Vi pratar om att strunta i alla projekt;renoveringar, vedförråd, målning av huset mm. Vi kanske behöver denna sommaren för att bara vara närvarande i livet, i nuet. Att samla kraft för resten av alla ögonblick som kommer..
Att öva på att möta det som sker utan att styra något.
Hinner inte hämta andan innan nästa katastrof
Ringer hem och älsklingen sliter med en gran han huggit ner och är på väg ner med riset efter denna. Han låter andfådd och stressad. Plötsligt säger han - fan va ont jag fick i bröstet, plågat säger han "kan inte prata mer", och lägger på luren.
Tankarna snurrar i huvudet - vad hände? Samtidigt lugnar jag mig; äh, nu stressar han upp sig och sliter envist tills han "stupar" och blir för trött.
En molande oro kvarstår och jag åker lite snabbare än tillåtet hemåt. Ska hem och "lugna ner honom" bara innan jag drar vidare till träningen.
När jag kommer hem står tösen och pratar med 112 och älsklingen ligger blek och tagen på altanen.
Fortfarande är jag lugn och tänker - det är inget farlig men det är bra att ambulansen kommer och berättar det för honom. Han hyperventilerar och har fruktansvärt ont. Han krampar i händerna av hyperventileringen och har ont i händerna som är helt förvridna. Är blek och kallsvettig. Trots att han har alla symtom på en hjärtinfarkt så envisas mitt huvud att säga om och om igen -- det är INTE farlig. Jag lugnar honom styker honom över huvudet, pratar lugnande med honom, förvissar honom om att han inte alls ska dö och att det inte är någon fara. Ambulansen rullar in på gården.
Jag är fortfarande övertygad om att det bara är stress och överbelastning och är lugn och sansad när ambulanstjejerna kommer fram. Berättar om hans smärta, att han hyperventilerat men nu lugnat ner andningen men smärtan i bröstet är konstant. Han är vit i ansiktet och smärtpåverkad. De leder honom till ambulansen och tar ett ekg.
Storebror kommer hem och ser uppjagad ut när han ser ambulansen. Jag lugnar honom och berättar att de bara ska kolla upp hjärtat och att det inte är något att oroa sig för. Tösen står och skakar av rädsla, jag kramar om henne och viskar lugnande till henne att det inte är någon fara, hjälpen är här - den ena ambulanstjejen ser tösens rädsla och hämtar ett gosedjur som ser ut som en nyckelpiga och ger henne det - hon skiner upp och börjar gosa med det lilla djuret, efter någon minut säger hon glatt - jag ska gå och visa grannarna den fina nyckelpigan och skuttar iväg.
Storebror står kvar och ser bekymrad ut. Jag fortsätter att övertyga honom om att allt är bra.
Ambulanstjejen kommer ut och berättar; det är helt klart en infarkt och vi måste åka med blåljus in till lasarettet och han vill att du följer med.
Jag fattar ingenting - nä, det måste vara fel.
Ordnar med storebror att han tar hand om lillasyster.
I ambulansen får jag fixa vikarie till Yogaträningen, smsar mormor som får åka till barnen.
Det är som en dröm..Inte ens känslorna får plats i drömmen, bara overkligt, konstigt och inte sant.
Väl framme vid lasarettet småspringer vi med båren till väntande behandling.
På coronarangio står de och väntar och gör direkt en ballongsprängning och sätter in ett nät i kärlet medans jag väntar på avdelningen. Personalen är underbar, tar hand om mig, pratar lugnande med mig. Men jag fattar fortfarande ingenting, det behöver inte lugna mig - jag är helt lugn...eller? Jag känner mig i alla fall inte rädd eller ängslig. De visar mig till ett anhörig rum där jag kan få lite avskildhet och ringa de samtalen jag behöver ringa. Jag ringer och lugnar sonen och min syster ringer upp mig. Jag har inte ringt flera eftersom jag tyckte det var onödigt att oroa dem. Tänkte att älsklingen själv skulle få kontakta dem han ville berätta för.
Älsklingen rullar in på avdelningen, jag får äntligen träffa honom. Han är blek och tagen, har slangar, dropp, övervakning av hjärta och syresättning. Jag andas ut och allt verkar ha gått bra. Jag kramar om honom och vi pratar mellan alla behandlingar och mätningar som görs. Skönt att jag har honom hos mig.
Plösligt viker färgen från hans ansikte och han säger - "det känns konstigt". Jag ser på ekg att det blinkar rött och personalen skriker "hjärtlarm" och börjar ge honom hjärt lung räddning.
På några sekunder är hela behandlingsrummet fullt med människor. De har fullt fokus på uppgiften.
Jag ber om att få vara kvar men en sköterska tar mig varsamt därifrån. NU fattar jag - han håller på att försvinna från mig, det är sant, han är allvarlig sjuk. Tänk om jag förlorar honom!
Alla tragedier som det senaste året bjudit på rullas upp för mitt inre; Sundén, Kent, Erik, Svea, Malin - årets änglar passerar i revy och hjärtat mitt håller på att brista av smärta.
Jag bryter ihop i famnen på sköterskan som för mig in i avskildhet. Hon håller om mig och jag babblar på och gråter, förbannar och förtvivlar allt. Allt elände i år som varit bubblar upp, förtvivlan, ångest, oro. Varför???? Lever han - tänker jag men vågar inte fråga...
De ger honom en elstöt i hjärtat. Sköterskan går med någon minuts mellanrum och kollar hur det går. Ganska snabbt kommer hon tillbaka och berättar att han är tillbaka, hjärtat slår men de ger honom en massa mediciner så det är bra om jag inte går in förrän de är klara med allt.
Jag skickar nu sms till alla hans närmaste anhöriga, jag är inte i stånd till att prata, rösten håller inte och jag skakar i hela kroppen. Tankarna snurrar. Ångesten gör att kroppen vibrerar i varje cell.
Äntligen släpper de in mig i behandlingsrummet. Båda två gråter stilla när vi förenas igen. Han är förvirrad och undrar vad som hände. Jag bara säger "allt är bra nu". Läkarna dividerar om han skall ligga kvar på avdelningen eller komma till intensivavdelningen - de väljer till slut avdelningen.
Han kopplas upp till en tv monitor som övervakar hans rytm.
Han får ett enskilt rum och jag sitter och håller honom i handen eller sitter i en fåtölj bredvid honom hela tiden.
Hela natten stirrar jag på skärmen som visar att han har en hög puls och lågt blodtryck och mycket oregelbunden rytm. Jag våndas och är livrädd att hans höga puls skall skena igen eller att han åter skall drabbar av ventrikelflimmer. Så fort han vänder på huvudet så ändras ljudet från syrgasen och jag sätter mig upp och tittar på monitorn, på hans andetag, på rytm, puls.
Han är så påverkad av allt så han orkar inte öppna ögonen helt, han somnar när personalen är inne och tar prover eller ger mediciner. Han orkar inte ens prata.
Han har ont och svårt att andas. Ibland är kunskap tung att bära då jag hela tiden oroar mig för komplikationer som lungödem som kan komma efter infarkter. Han blir allt rossligare, det knastrar när han andas, han har lufthunger och ångest och flera gånger under natten larmar jag och han får olika mediciner; mot smärta, för andningen, för rytmen, dropp för trycket, vätskedrivande, hjärtstärkande, kaliumtillskott, mot illamående, mot obehaget.
Han viskar, "kan de ge mig hur mycket som helst?" Jag tröstar, håller om, talar lugnande, håller handen, kramar, smeker hans kind, smeker hans arm. Jag vågar inte lämna hans sida.
Natten är tung och arbetssam. Han misstror och jag fortsätter envist med tröstandet. Vid en punkt så säger han uppgivet "jag orkar inte längre", hjärtat mitt snörper ihop men utåt säger jag " det blir bättre snart, du mår bättre alldeles strax" och han fortsätter kämpa efter luft.
Jag känner ingen trötthet. Det är som om autopiloten är påslagen. Jag känner ingenting för mig själv. Jag finns inte utan bara är där för honom. Mitt fokus är fullt ut på honom. Jag är som en superkvinna så länge jag är vid hans sida.
Jag passar på att gå på toaletten när personalen är hos honom - då brister det - tårarna flödar så länge jag är för mig själv. Jag märker dem knappt, de bara kommer. Jag låter dem rinna i en minut - tvättar bort dem och stänger ner känslorna och går ut igen.
Sjuksköterskor, undersköterskor och läkare passerar i revy under första dygnet. Det flödar av information. Personalen är fantastisk, de lyssnar, stöttar, informerar, medicinerar, tar prover, skojar, kramar, klappar när det så behövs. De är även omtänksamma om mig, ser till att jag får i mig något, hämtar en säng, ordnar med täcken och erbjuder stöd i alla former.
Första dygnet rusar på. Vi hinner träffa 5 olika läkare som alla är djupt engagerade i ärendet. Upprepar information, ger information om det nya läget, om provsvar, om medicinering och planen framåt och om prognosen. Alla håller fast vid att han kommer att bli bättre och kan leva livet fullt ut. Den förste överläkaren sa; "du måste fortsätta leva precis som om detta inte hade hänt, det är viktigt att göra det du innan gjorde, du behöver fortsätta att han livskvalitet. Det enda du behöver förändra är att du måste sluta snusa och att du inte kan dricka dig berusad utan att bli mycket bakfull". Hoppfulla ord som jag höll fast vid under de jobbigaste timmarna som följde.
Dag 2: fortfarande ojämn rytm och jobbigt att andas. Han säger om och om igen - jag orkar inte ha det så här. Doktorn säger att medicinen som ska få tillbaka rytmen inte fungerat som önskat och att man inte vågar göra elektriska stötar för att slå tillbaka rytmen rätt så länge han har svårt att andas och lågt blodtryck. Det är tunga timmar under dagen.
Någon gång under eftermiddagen ser jag att han helt plötsligt tittar på mig med sina "vanliga ögon" och han säger - "nu känns det helt plötsligt bättre". Det tar 2 minuter och sedan kommer överläkaren in leende och säger "för 2 minuter sedan slog ditt hjärta om i rätt rytm" så ingen mer rytmbehandling behöver de fundera på.
Efter det så vände allt till det bättre.
Matlusten började komma tillbaka, han orkade gå på toaletten, ta en dusch, ringa upp några anhöriga och nära vänner. Han orkade till och med bli irriterad på förpackningar som är hans ständiga "gissel" och jag skrattar för första gången på flera dygn. "Du är tillbaka säger jag" och han orkar le tillbaka och nicka.
Vi ser framåt med tillförsikt, att börja ta hand om nuet är det första stegen vi tar tillsammans. Leva medan vi kan, sluta älta gammalt, se det vi har och det vi kan göra något åt. Göra prioriteringar efter det som verkligen ÄR viktigt. Vara med dem som verkligen ÄR betydelsefulla.
Börja leva fullt ut
P.S min älskling har godkänt innehållet innan publicering.
Livet, lycka och livskvalitet
Ibland förändras allt och inget blir sig likt. Hur tar man sig vidare då?
Hur skapar man livskvalitet när smärtan är stor?
Jag försöker ta reda på det.
Just idag övar jag på att se det lilla i livet. Uppskatta det som finns och är bra. Se en vacker blomma.
Stanna upp i nuet det ögonblicket då det inte gör så ont. Letar nu bevis på att livet är gott och att lyckan finns.
Letar bevis på att godheten existerar och låter hoppet hjälpa mig framåt.
Läser om en studie där de testade om människor i Norge skulle bry sig om en frysande 11-åring. www.svd.se/.../hur-manga-hjalper-ett-barn-som-fryser_3289374.svd
Jag grät av lycka över hur många som tog av sig sina egna kläder och gav till honom. Det värmde mitt hjärta den dagen.
Jag ser ett inlägg om Martina som såg till att hundratals fattiga barn i Borlänge fick öppna julklappar på julafton. Men själv vill hon inte ta åt sig äran. – Det är alla Borlängebor som har gjort det stora jobbet, säger hon. Godheten och gesten i detta ger mig hopp och positiva känslor.
Jag läser även om Hjälpkassen på Facebook som hjälper fattiga familjer som inte har råd att köpa mat till sin familj. Solidaritet och godhet finns överallt.
Jag ser omaka par som njuter av varandras sällskap. Själen fylls av kärlek och tacksamheten till naturen.
Jag fylls av vördnad över att min kropp inte gör lika ont idag som igår. Jag fylls av upprymdhet över att jag kan röra min arm mer varje dag som gått efter sprutan.
Jag försöker att skapa livskvalitet idag. Av det jag har. Mina goda minnen. Mina möjligheter.
Mina närmaste kärlekar.
Det betyder inte att jag att jag inte sörjer, har ont eller är utmattad.
Nej det betyder att mitt liv innehåller mer än detta.
Jag övar på att se livet logiskt. Jag eftersöker positiva saker, upplevelser och känslor. Jag tillåter mig även att gråta och se det mörka. Jag accepterar smärtan och sorgen. Jag förbannar även det som känns ibland.
Jag stänger inte livet ute. Mitt liv innehåller sorg, smärta, glädje, lycka, kärlek och en massa annat.
Finn din väg mot livskvalitet
- starta i dag
- i det befintliga livet
Inte när du har tid, råd, ork, lust. Börja med små steg framåt. Mot det som är viktig för dig!
DU KAN!
