finnlyckan

 

Klockan ringer tidigt och motvilligt går jag upp ur sängen. Ska upp och ta en löptur innan jobbet.

Kroppen är tung och stel, i bröstet sitter sorgen som en böld som ständigt tuggar på själen och låter energin sakta rinna ut ur kroppen.

 

Tankarna är överallt och ingenstans. Fladdrar och flackar i minnen och funderar på framtiden. Benen bemödar sig framåt med stor vånda och ett starkt motstånd. Sakta rör jag mig framåt i den mörka morgontimmen. Dystert sinnelag. 

 

Gruvar mig för dagens uppdrag - ringa upp hennes patienter och berätta att hon är borta - och aldrig kommer tillbaka. Det snörper till i luftstrupen och gråtklumpen hotar att sprängas för att sekunden senare brisera så tårarna bryter fram. Kroppen vibrerar plågat fram smärtan av sorgen.  

Denna sorg är inte min utan deras, jag föreställer mig hur det skulle vara att få ett sådant besked. Min kreativitet i smärtbeskrivning är stor och överdriven - jag förväntar mig kris, katastrof och sammanbrott.

 

Utan att ha en aning om hur det verkligen blir så spelar det ena hemska scenariot efter det andra upp för mitt inre. Kroppen reagerar som om det har hänt och att jag är mitt i det hela. Kraftlösheten sträcker ut sig som en filt över hela kroppen. Varenda muskel spänns och andningen blir ytlig. Ångesten är ett faktum, den har mig i sitt grepp. Jag stannar upp och går ett tag ..då kroppen inte mäktar med att springande ta sig framåt längre.

 

Jag kapitulerar och låter ångesten ta plats och få utrymme. Låt den komma, jag låter ångestvågen skölja över mig och kroppen rister av köld. Jag promenerar hemöver. Och känner att jag lever, jag finns, jag har kroppen intakt - men inte så funktionsduglig som innan ångesten delvis förlamade den. Ångesten avtar efter en stund och kroppen blir mindre spänd, jag suckar djupt och låter tårarna trilla ner för kinderna. Släcker pannlampan då jag ändå inte tar någon tur där den behövs. Lommar hemåt. Drar in några djupa andetag och suckar flera djupa sorgesuckar. 

 

Älsklingen har gjort upp en brasa som jag ställer mig framför. Jag försöker att tina upp den isande känslan i bröstet men märker att den är konstant och inte villig att försvinna....ännu.

 

På något sätt kommer denna dagen också att förflyta. Och troligen flera. 

Jag har tur - jag som lever.