Det stora vemodet rullar in
Autopiloten har gjort sitt jobb och sakta börjar mina känslor åter att kännas.
Under de 2 första veckorna efter min älsklings hjärtinfkarkt visste jag att jag hade känslor därinnen men något hindrade dem att fullt ut ta plats i min kropp. Det var ganska skönt att slippa känslorna och det var en överlevnadsinstinkt jag inte själv kunde påverka.
Sakta börjar min känslomässiga förlamning släppa. Återigen har jag ett känsloliv som åker berg-och-dalbana med mig. Tårarna kan komma närsomhelst. När jag diskar, när jag duschar, när jag pratar med någon eller får en innerlig kram.
På något sätt kommer det inte när jag sitter i samtalen, där är jag fullt fokuserad på den andre, där har jag paus från mitt ego och mina behov, där är jag ett verktyg för den andre - skönt att slippa mig själv just då.
Förmågan att hålla tillbaka finns inte i andra situationer, det måste ut vare sig jag vill eller inte.
Känslorna som är mest tydliga är rädsla, sorg och vemod.
Rädslan kretsar kring en massa tankar som säger "tänk om..." det ena och det andra och min hjärna är fantastiskt kreativ när det gäller att hitta nya "tänk om..".
Hela kroppen reagerar som om alla katastroftankarna håller på att besannas - jag vaknar med tryck över bröstet, håller andan och vänder mig om för att se om han andas och snabbt känner jag på hans puls. Andra scenarion handlar om hur ska jag göra om det och det och det händer..jag börjar fundera på hur jag ska hänvisa ambulansen till platsen...vilka jag ska ringa för att få hjälp..funderar på att ha telefonnummer till alla runtom våra promenadstråk för att snabbt kalla på hjälpen..funderar på hur jag ska kunna hjärtlungrädda honom ensam..osv osv..
Jag är helt medveten om att det kommer att lösa sig OM det nu någongång skulle hända men min hjärna vill skapa kontroll i katastrofen innan den ens inträffat ..
Jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag är väl insatt i kriser och hur man kan hantera dessa. Jag förstår förloppet men betyder det att jag inte behöver hjälp?? Jag vet faktiskt inte. Jag har tur och har en massa olyckssystrar kring mig som haft liknande erfarenheter som jag talar med, smsar till och chattar med som bara bekräftar det jag i tankarna håller på med och det jag i praktiken gör..
Jag är så tacksam över all kärlek som jag har runtom mig. Alla som stöttar mig och oss är som en massiv famn av omtanke och kärlek. Jag uppskattar allt stöd jag och vi fått och fortfarande får. Jag känner mig hedrad.
Ibland undrar jag bara ändå om jag skulle tillåta mig att bara bryta ihop och låta all smärta flöda okontrollerat..Men min rädsla för att jag inte skulle resa mig efteråt hindrar mig från det steget. Och just nu har jag inte plats för det. Har så mycket hemma jag måste göra, jag måste finnas för min älskling som verkligen behöver mig just nu - och är den som har rätt att må dåligt ( känns det som ), husets alla göromål pockar eller vrålar efter min uppmärksamhet, jag har så mycket på jobbet - hur skulle det bli om jag halkade ännu mer efter..Jag använder samma undanflykter som många av de människor jag träffat under åren berättat om..
Jag kommer inte att leva som jag lär.. eller efter de råden jag givit till andra; "låt det komma nu så är det över snart"".. "eller ingen går sönder av känslor".., "att bryta ihop är att börja läka"...
Samtidigt vet jag att det alltid kommer, när jag inte längre mäktar hålla det ifrån mig och då finns ingen återvändo. Det har ju redan börjat sippra...
Man kan inte klandra andra för hur de hanterar sin rädsla oro, vanmakt eller sorg. Den är helt personlig - så jag får väl låta mig göra som jag gör då.??
Ändå tänker jag på Kirkegaards ord:
"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv."
Får se om jag vågar
Kommentarer
Postat av: Birgitta Eriksson
Hej Rita !
Är så imponerad av ditt sätt att uttrycka dig på bloggen. Det är bra att den finns men som ideellt arbetande för HjärtLung skulle jag önska att det fanns utgivet i bokform alla har tyvärr inte möjlighet att läsa om dina erfarenheter. Jag tackar för att jag fått den möjligheten Kram från faster
Svar:
Rita
Postat av: Birgitta Eriksson
Hoppas verkligen det Finns så många som skulle hjälpas av dina skriverier, alla tror de är ensamma om ångest m.m. så snälla gör ett försök
Trackback
