finnlyckan

 

 

 

Mitt år började med att hantera sorgen, smärtan och saknaden efter min kära väninna, kollega och mentor.

 

Jag fick (och får fortfarande) djupa erfarenheter om den själsliga smärta som upplevs när någon nära går bort. Den djupa sorgen och saknaden, den oerhörda smärtan i hjärtat, den oändliga förtvivlan som uppstår när man förstår att hon är borta för alltid.

Jag har också fått lära mig att smärtan förändras under sorgens gång. Den finns kvar men blir annorlunda. Den blir mer något som är en ständig följeslagare. Den pockar fortfarande ofta på min uppmärksamhet och kan golva mig utan att jag är förberedd. Det räcker med en tanke, ett minne, en låt på radion, en speciell dag, en doft som påminner om henne så är sorgen åter tillbaka och drabbar mig med full kraft. En minut eller 10 eller en timme...sen är det som vanligt igen.

 

Nu när tiden förflutit och det är 54 dagar sedan hon dog. Jag gråter inte hela tiden längre.

Jag gråter inte ens varje dag. Jag tänker på henne varje dag, flera gånger om dagen men kan tänka på roliga saker, kan tänka på saker vi varit med om, saker vi planerade framåt. Jag minns uttryck och gester hon hade. Jag kan reflektera och fundera kring hur det blev och att man aldrig kan veta hur det blir i framtiden eller om 54

dagar...

 

Jag känner att jag har skiftat perspektiv på livet. Jag har börjat att se var som är viktigt för mig i livet, vad som jag behöver lägga ner min tid på, vad i nuet jag behöver bry mig om.

Jag har börjat se vad jag inte ska bry mig i och vad jag helt kan strunta i.