Dvala
Jag är som en zombie eller autopilot som tar mig för med allt som ska göras.
Sover knappt, svårt att komma till ro men ändå inte en massa ångest eller gråt.
Känslorna har inte slagit rot ännu eller kommit upp till ytan.
En gnagande oro är ständigt närvarande i bröstet. Saknar honom - men han lever!
Tomt och annorlunda. Han har ju varit bortrest förut men nu känns tomheten i sängen och hemmet mer påtaglig och ledsam - som ett vacuum.
Träffade honom idag. Han verkar starkare men trött. Han hade haft många besök. Han gråter av lycka över sina underbara vänner, allt stöd han fått. All omtanke, alla fina hälsningar och kärleksbetygelser betyder så mycket för honom.
Mitt i all sorg och förtvivlan föds hoppet. Glädjen över livet. Förväntan över att det finns mer att hämta och att möjligheten till ett bra liv finns kvar. Att snudda vid döden har ökat livslusten och en önskan om att ta vara på det vi redan har. Det som redan finns.
Vi pratar om att strunta i alla projekt;renoveringar, vedförråd, målning av huset mm. Vi kanske behöver denna sommaren för att bara vara närvarande i livet, i nuet. Att samla kraft för resten av alla ögonblick som kommer..
Att öva på att möta det som sker utan att styra något.
Kommentarer
Trackback
