finnlyckan

 

 

 

Det är inte lätt att leva i vår värld där media på olika sätt berättar för oss att vi inte ska vara nöjda med oss själva, det vi har och kvalite´n på våra relationer.

 

Reklamens budskap är: var aldrig nöjd och visar lyckliga människor som har just det som vi människor borde ha.

Det är lätt att smittas av missnöjdhet, en vilja att ha eller känna annorlunda och då lockas man lätt av quickfix i form av prylar, viktminskningsrecept och resor som borde upplevas.

 

- Det är en individuell upplevelse som bara du själv kan beskriva eller kanske behöver öva på att sätta ord på!

 

För mig är lycka en flyktig förnimmelse av välbehag som jag späder på med positiva tankar. Lycka är ett läge som jag själv skapar - eller strävar efter.

För att jag ska känna glädje behöver jag dessutom veta vad som är glädjefyllt, och det kräver tid och reflektion.

 

Jag har upptäckt att jag inte stannat upp tillräckligt, inte frågat mig själv vad som är njutbart och vad det är jag vill uppnå eller ha. Jag har därför många gånger ramlat ner i konsument träsket - handlat för att fylla på en känsla av välbehag eller ta bort en tomhetskänsla - vilket aldrig har gett mig den lycka jag har förväntat mig. 

 

 

När jag tänker tillbaka på livet så blir jag rädd över alla de år som jag bara rusat igenom utan att jag stannat upp och fråga mig vart jag är på väg.

Jag känner sorg över mina "förlorade år" - av stress och självutplåning.

Jag känner skam mot mina nära som jag försakat under min strävan efter att duga.

Jag har missat att leva i nuet med mina barn och min älskade man. Jag har istället försökt nå lycka genom prestationer och pengar. Jag har flytt från min rädsla att inte vara någon om jag inte gör något - hela tiden.

 

Idag strävar jag efter ett tydligare mål - där jag beskriver för mig själv vad jag behöver för att komma framåt. Idag jobbar jag utifrån mina värderingar anser är rätt. Visst förlorar jag mig själv under resan ibland - ramlar ner i stress - undviker att stanna upp eftersom tiden är pressad - men idag gör jag det mer medvetet. Jag vet att jag går av min väg mot målet och försöker att låta mitt stickspår bli kort och att jag så snart som möjligt tar mig upp på vägen mot mitt mål igen.

 

Det tar tid och gör ont att förändras.

Det gör ont att se det man ställt till med under vägen.

Det är värt all möda att återerövra livet igen.

 

Jag ser nu min väg. Min strävan och dörren till min lycka. 

 

Att leva, att känna och uppleva allt man har runtomkring sig. Att se alla upplevelser som pusselbitar i livets strävan mot lycka eller välbehag. Att veta att jag duger för att jag finns, inte för allt jag gör. Livet har en mening, det är jag som bestämmer vilken meningen är just nu. Det är mitt val - fast ibland behöver jag hjälp att finna mina möjligheter, ibland behöver någon berätta och stötta mig på min väg. Jag är tacksam över att jag idag vågar behöva andra, jag har till och med rätt att få hjälp och det är helt i sin ordning.