finnlyckan

Den ljuva snön har under natten nu bytt fasad och antagit en smutsig och brungrå massa.

Slask och plask istället för gemytligt snöknarr under skorna. Blöta strumpor istället för frost i ögonfransarna. Nej, det tilltalas jag inte av.

 

För en stund så dalar det goda sinnet och minnet om ljuset försvinner ett tag. Går och muttrar för mig själv, låter det dåliga vädret påverka mitt humör. Värken gör sig påmind, eländet sprider sig, känner efter och gnäller och ynkar mig, offerkoftan på - stickande och obekväm.

 

Nej, detta duger inte. Finns det något jag kan göra åt vädret? - Nej!

Blir något bättre av gnäll och offermentalitet? - Inte ett dugg!

 

Segheten i systemet är påtaglig. Mest av allt vill jag bara vända och lägga mig under täcket igen. Bromsoljan i hjärnan hjälper inte direkt till. Pallrar mig ner till frukosten, festar till med lite tomtegröt - känns redan lite bättre - för stunden, tills jag tittar ut. Det plaskar, det vita gnistrande är nu grått, blekt, brunt och grumligt. Det vackra överhänget på buskar och träd visar nu istället kala, mörka, nakna grenar som ser lika trumpna ut som jag känner mig.

Trippande steg kommer ner för trappan. Tösen söker snabbt upp min famn och vill gosa en stund. Mmmm..mysigt. Det glimmar till lite i den frusna och ynkliga själen därinne. Sitter och sniffar en stund på hennes hår. Det känns trevande bättre under offerkoftan. Dottern vill absolut ut och shoppa upp sina julklappspengar. Ja, jag har ju inte något bättre för mig än att sitta här och tjura så - "kör till", bättre att sura borta än hemma tänker jag.

 

Lillstumpan hoppar av glädje när vi äntligen ska bege oss iväg och göra slut på hennes utdelning av pengar från tomtefar. Det blir många besök i affärer med urplockade hyllor innan vi beslutar oss för att besöka "den sista affären" proklamerar jag för att denna inköpsresa ska ta slut någongång. Hon finner till sin glädje just precis de klappar hon vill köpa sig själv och belåten plockar hon upp penningarna på disken och får faktiskt en ansenlig summa kvar till spargrisen. 

 

Väl hemkommen så märker jag att jag tagit av mig offerkoftan och en begynnande önskan om utomhusvistelse har börjat ta plats i min kropp.

 

OK, nu är det säkerheten som gäller : broddar och goretex skor ska se till att jag står på benen, "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" laddas i  det ena örat, så att det andra örat ser till att undertecknad är säker.  

Slaskande och plaskande beger jag mig nerför blankisade backar, moddiga och asfaltsbeklädda vägar omvarannat. Omväxlande underlag vill jag betona. Min resa genom omgivningarna är spännande då jag är helt upptagen av vad som berättas i örat och var jag sätter mina fötter. 

 

Väl hemma så känner jag mig helt annorlunda till mods, lite uppspelt, skönt trött i kroppen och faktiskt rätt blöt om fötterna då gore texen har blivit utsliten i mina gamla skor. Min utomhusvistelse har gett mig en skönare och mer avslappnad känsla av välbehag. Borta är gnället i huvudet, offerkoftetendenserna har jag lagt bakom mig ( idag ). :-) 

 

Efter duschen sätter jag mig framför datorn och drömmer mig tillbaka till förrgår, bilderna med snöformationerna och den gnistrande snön återuppväcker friden i sinnet...så ibland är det bra att inte bara vara i nuet utan faktiskt ta hjälp av goda och givande minnen och stunder.

 

 

Använd dina goda minnen för att stärka dig, lämna det som sänker dig och ge dig en stund för att se vad som är bäst för dig just idag.