Låta livet börja om
Har en ledig dag på jobbet och jag och tösen ska hämta hem älsklingen idag. Förväntansfulla åker vi till lasarettet.
Han har kranskärlssköterskan på besök när vi kommer och hon ger honom resten av all information han behöver inför hemgång.
Svärmor har med sig bakelser för att pigga upp honom och fira hemgången.
På svaga ben beger vi oss återigen ut i verkligheten. Han är trött och osäker på sin kropp. Han känner av sitt låga blodtryck och ser lite blek ut när vi går ut från avdelningen där han spenderat de senaste 8 dagarna.
Innan dess kramade han favoritsköterskan och tackade för den fantastiska omvårdnaden hon bjöd på. Hon blev rörd och jag förstår att hon inte så ofta får sådana ömhetsbetygelser så både jag och svärmor kramade också henne för att understryka hennes förträfflighet.
Nu förstår jag verkligen hur viktigt det är med omvårdnad. Det behöver inte ta så mycket med tid - utan handlar mer om att vara närvarande när man är där. Att verkligen lyssna - och möta patienten. Vi hann träffa många i personalen och det var stora skillnader i just bemötandet. Ingen var direkt otrevlig men det fanns vissa som var helt fantastiska som jag kommer att bära nära hjärtat när jag tänker tillbaka.
Bara en hand på axeln, en blick, några extra meningar, bara stanna upp och sätta sig vid sängkanten och lyssna i en minut kan göra en stor skillnad. Några ord extra eller bara titta in en gång när man är i närheten. Det lilla som ger så mycket när man är i nöd.
Jag träffade en handfull av omtanke-specialister i olika ykesgrupper som jag ska inspireras av i resten av mitt yrkesliv. De lärde mig så mycket.
Jag märkte hur viktigt det var med kroppsspråket.
En av överläkarna var helt fantastisk på omvårdnad; han stod nära patienten när han pratade, han visade starkt engagemang och känsla när han berättade och lyssnade. Han gav många lugnande ord, han småpratade även med patienterna när han mötte dem i korridoren, han kom direkt in och berättade när min älsklings värden hastigt förbättrats och visade genuin glädje över det.
Jag glömmer inte heller sköterskan som var med och återupplivade min man. Hon var lugn och trygg även fast hon jobbade metodiskt hela tiden. Hon svarade på frågor hon kunde svara på och de andra svaren eftersökte hon och berättade sedan hur svaren löd. Hon tröstade och lugnade oss efter hjärtstoppet. Hon visade ett genuint intresse och visade stort tålamod när vi frågade konstant nya frågor och ville veta och förstå. Hon bekräftade även våra känslor och visade stor förståelse för oss.
Jag är tacksam över att återigen få inse livets skörhet och att man inte kan förutspå hur det kommer att bli. Jag hade önskat att jag insett det utan denna erfarenheten men återigen så kan jag inte påverka det som händer.
Jag kan bara leva i livet. Acceptera stort som litet, ont som gott, glädje och sorg. Det jag själv kan påverka är hur jag ser på det och hur jag hanterar det.
Idag väljer jag att se det som en livsvisdom: Jag väljer att se framåt med frid. Jag ska fokusera på att inte ta ut alla mina tankekatastrofer i förskott, jag ska verkligen öva på att lägga min oro för framtiden åt sidan och istället vara i det nu då jag vet hur det är.
Jag kan ändå inte undgå att hoppas att livet är mer skonsamt mot mig och min familj den närmaste framtiden.
Kommentarer
Trackback
